Känner du dig någonsin som en fånge i din egen kropp? Som om du inte äger den eller burit på den hela livet. Skavsåren på hälarna är inte dina fotstegs fel, du har inget minne av vad som orsakat ärren, rynkorna, krämporna. Tänker du att du inte kan avgöra, att du inte kan urskilja om du vaknade upp såhär en dag, eller om den alltid har varit främmande?

Det kan inte jag heller.

Min kropp känns som en kostym. Den är lånad, för stor, får mig att snubbla. Ofta drömmer jag om att klä av mig den. Jag fantiserar om att få dra ned blixtlåset i spegeln och kliva ur mina stockar till lår. Sparka ifrån mig huden runt anklarna som om den vore ett par sunkiga gamla jeans som ingen tvättat på alldeles för länge, sådär så de format sig efter dig, börjar lukta lite grann. Tyngden skulle äntligen släppa, och luften skulle nå hela vägen in när jag andades. Jag skulle vara fri.

Ibland undrar jag om det är så det känns att dö.