När man är vuxen förväntar sig människor att man ska stå för vem man är. Som ung är det accepterat att vara blyg, stamma fram sina svar, gömma sig från att över huvud taget behöva presentera sin person. Det ursäktas som en övergående fas, som om ens personlighet var något man skulle växa in i. Men sen går åren, och människorna börjar ställa sig rakryggade omkring dig som om de hade fått tillåtelse att finnas. Då finns det ingen som ursäktar dig när du rodnar av att öppna munnen. Ingen tycker att du är normal när du känner att det är omöjligt att vara betraktad av andra människor, att vara en varelse som över huvud taget finns i relation till andra.

Hemsidan sa att det handlade om kontroll. Alla ätstörningar handlar om kontroll. Anorexia handlar om att ta kontroll när man inte känner att man har det i resten av livet. Bulimi och hetsätning handlar om att släppa den hårda kontroll man applicerar på resten av livet. Hon hade inte kontroll över någonting, kändes som om hela världen gled mellan fingrarna, ut ur henne. Livet bara sköljer över som vågor, slår undan fötterna, lämnar henne kippande efter luft på strandkanten i väntan på nästa. Så hon passade inte in i mönstret, tack och lov. Tog det som ett säkert tecken på att hon inte var sjuk, bara hade ont om självdisciplin. Ni vet, kontroll.

Om du betraktar människor, om du verkligen ser dem när de passerar dig i brådskan på gatan, så bär var och en på något särskilt. Hon kunde känna sig så outgrundligt fascinerad av allihop. Varje person bär sin egen historia, utgör en helt egen värld. Hon förstod ingenting av hur de fungerade, varför de betedde sig som de gjorde. Det var ett mysterium, hur någon kunde kommunicera med någon annan. När hon läste sociologi kunde hon spendera timmar med att läsa teorier om interaktion, hänförd över att någon kunde sätta ord på känslan av att vara människa. Men hon kände sig alltid avskärmad, studerande, betraktande. Vi ger saker mening i interaktion, säger Goffman. Om jag inte lyckas interagera har ingenting någon mening, tänkte hon.

Sociologistudierna lärde henne också att sex är ett språk. Eller så var det universitetstiden som sådan, vem vet egentligen var man lär sig någonting. Folk gör det lite olika, alla har sina olika uttryckssätt, preferenser, mer eller mindre sjuka fantasier, men om vi anstränger oss kan vi kanske mötas, förstå varandra. Utbyta någon form av mening. Om hon ofta kände sig frånvarande i en konversation så var sex på något sätt lättare. Inte för att det egentligen fick henne att känna sig närmare någon annan, eller mer förstådd, men det fick henne åtminstone att känna sig kapabel. Som om hon hade kontroll.

När hon gick till kliniken första gången skrev den vänliga psykologen Josefine i journalen att hon hade god formell kontakt, men var emotionellt avstängd, tillknäppt, sluten. Som om jag inte kände till mina egna murar, tänkte hon, och såg pengarna dras från kontot. Att vara medveten om sin skit och att kunna hantera sin skit är två helt olika saker, skulle Christina Yang från Greys Anatomy ha sagt helt gratis.

För att lugna hjärtat brukade hon försvinna ned i olika hål på nätet, försöka hitta den senaste teorin att applicera på sitt eget tankemönster, förklara känslan av att livet rinner ut i sanden. Det finns oändliga mängder information om ätstörningar att ta del av. Om man äter för mycket socker och somnar utan att borsta tänderna är det lätt att få infektioner i halsen, de sprider sig till bröstkorgen, fyller lungorna med rassel. Hon var övertygad om att hennes tänder börjat ruttna, att infektionerna skulle börja sätta sig på hjärtat med. Tänkte att snart dör jag av diabetes, åderförkalkning, självhat. Men värst av allt kändes kanske tanken på att inte dö alls. Bara fortsätta precis såhär. Behöva se världen i ögonen imorgon med och säga,
det här är allt jag blev.