Han hade en fantastisk näsa.

Lång, smal och rak. Som han i mest. Han påminde mig lite om snusmumriken, med sin breda mun, ständigt iklädd ett finurligt leende och blicken fäst i fjärran. Som om han listat ut något om världen som jag inte förstod.

Jag var fascinerad över hur han kunde vara fullt övertygad om sin egen förmåga. Trots att han, som jag, var nyexaminerad och nyanställd och ny i livet generellt kände han lite tvivel inför sina beslut. Åtminstone sa han så till mig när jag uttryckte mina egna oändliga tvivel.

”Jag vet att jag gör rätt bedömning, jag har ju alla fakta”, sa han.

Jag tänkte att jag inte trodde att det var möjligt. Sannolikheten är liten, tveksamheten stor. Men sen var väl tvivlet alltid mest närvarande i mig. Jag sa ingenting om det oavsett, bara betraktade hans stolta näsa i profil och log.

Nu låter han kanske arrogant, men det menar jag inte att få det att låta som. Han var livfull – energisk, nyfiken och glad. Bara rationell ut i fingertopparna. När jag spelade Tame Impala för honom sa han att låten var bra, men att han inte såg syftet med att lyssna på sådan musik. Jag hade inget bra svar. Jag hade nog inte tänkt på musik på det sättet. Och jag kände mig oförklarligt förolämpad, som om det var mig han ifrågasatt. Som om hela hans varande pekade ut min egen bristande rationalitet.

”Vi fungerar kanske olika” sa jag, och kände hur kroppen spände sig.


---


Vi gick på fem dejter innan vi kysstes. Det är det längsta jag någonsin varit med om. Jag funderade på om han kanske inte alls var intresserad av mig, eller om vi bara blivit vänner. Han var nyinflyttad i Stockholm, och kanske var han mer intresserad av att se staden än av att se mig naken. Vi gick på Fotografiska, promenerade runt Södermalm, såg The Sounds på Gröna Lund. Passade på att åka frittfall. När mitt halsband trasslade in sig i mitt ena örhänge och mitt ständigt toviga hår hjälpte han mig att frigöra dem, och jag kunde känna hans andetag mot min hud när han stor där intill mig, alldeles, alldeles nära. Jag tänkte på hans breda axlar under hans gröna bomberjacka. Tänkte att kanske -- men vi kysstes inte. Senare samma kväll satt vi på en sunkig bar och pratade om ett musikquiz som jag gjort till en personalfest på jobbet. Jag ville se om frågorna var lagom svåra. Mest ville jag att han skulle dela mina intressen, och jag var rätt förvånad när han föreslog att han skulle göra quizet inne på den stökiga puben. Vi satt hopkrupna med varsin hörlur, han tog fram papper och penna. Bartendern skrattade åt oss. Jag skrattade med. Det kändes som om han ville imponera på mig med sin musikkunskap.

”Vad funderar du på?” frågade han, eftersom jag som vanligt stirrat för mycket och för länge utan att säga något.

”Du är svår att lära känna”, sa jag.

”Ja, jag kanske är lite privat”, sa han och ryckte på axlarna. ”Vad vill du veta?”

Jag skakade på huvudet.

”Inte vet jag.”

Sen kysste jag honom.

...


Jag tror att jag var rädd att han skulle vara dålig på att kyssas. Att han skulle vara nervös, pojkaktigt slukande, sökande. Det skulle inte vara första gången. Men han var bestämd och ömsint på samma gång. Hans smala fingrar tog ett fast grepp om min nacke när han drog mig intill sig. När han till sist släppte mig sa han att jag var bra på att kyssas, och jag tänkte att alla människor som kysser varandra för första gången säger det. Men jag höll med.

Eftersom båda var inneboende så kunde vi inte åka hem till någon av oss. Vi spenderade en halvtimme hånglandes mot en tegelvägg på någon bakgata vid Medis, som två tonåringar utan någon verklighet att förhålla sig till. Något fyllo stannade till och sa att han var avundsjuk. John bara log. Till sist gav vi efter för kylan och åkte hem var för sig. Stegen lättade längs marken.

Jag tänkte mycket på den kvällen sen.

...


Nästan alla minnen jag har av John är precis så. Sällsamma. Som när vi gick hemåt genom stan men ingen av oss egentligen ville åka hem. Vi satt ute på en parkbänk och tittade på Katarina kyrka medan småfulla medelåldersmänniskor ramlade förbi på vägen hem till sig. Klockan var kanske tio. Jag ville fråga vad han ville, om han ville ha mig, vad han letade efter. Till sist bestämde jag mig för att fråga om han hade varit singel länge. Börja där. Men även det kändes tungt. Som om allt som var det minsta seriöst skulle vara livsfarligt. Jag kände hur hjärtat började bulta. Varför var det hela tiden någon som gick förbi? Allt var så tyst, jag ville inte ha den konversationen framför någon främling. Kände mig oundvikligen som en främling. När jag till sist fick ur mig orden bara ryckte han på axlarna, log på sitt snusmumriksvis och fäste blicken i fjärran. Jag ville fråga vad han förstått, men sa ingenting mer om saken.


…


En kväll låg jag intill honom i hans knarriga och alldeles för smala säng. Hans sovrum hade rödmålade väggar och hans träningskläder hängde alltid på ett torkställ intill. Han var inneboende hos någon tant. Det var stökigt, allt luktade gammalt. Jag förstod aldrig hur han kunde bo där. När jag frågade sa han att det var billigt. Jag ljög och sa att jag förstod. Men jag låg i alla fall bredvid honom och betraktade hans näsa. Strök med fingret längs med den. Han såg förbryllad ut.

Hans näsa var den enda del av honom som han inte gillade, sa han. Kanske var det talande att jag tyckte så mycket om just den.


…


Vi skulle egentligen träffas ute på någon sportbar, se en hockeymatch, kanske äta middag. Jag frågade om han inte ville ta en promenad istället. Han väntade på perrongen när jag kom fram. Jag såg honom genom tunnelbanefönstret, och hans blick mötte min. Han såg sammanbiten ut. Han vet nog, tänkte jag. När jag klev av log han och kramade mig, men vi kysstes inte. Jag kände mig stel och konstig. Han visste absolut.

Vi tog trappan ned mot Nackareservatet, in på spåren som går genom skogen och ut mot sjön. Jag frågade hur det gick med jobbet, försökte prata om något vanligt. Det kändes förvånansvärt naturligt. Jag skrattade. Kände att tyngden lättade en stund, och var tvungen att påminna mig själv om varför jag var där. Knöt händerna hårt i vantarna, sa att jag frös, försökte hopplöst få dem att sluta skaka. Låtsades inte om att det var plusgrader.

Han tystnade ganska snart. Det kändes helt omöjligt att säga något, fastän det kändes som om han visste precis vad jag skulle säga. Jag kände mig feg. Kände hjärtat banka.

”Jaha.” sa han. ”Jag antar att du har tänkt på något?”

Jag rodnade. Kände mig tacksam för att han var mer mogen än mig.

”Ja”. Jag tvekade. Stirrade ned i leran framför mig.

”Nä.” sa han. ”Jag förstod väl det. Vill jag veta varför?”

Han såg inte särskilt sårad ut. Ögonbrynen höjde sig, som om han studerade mig lika sakligt som ett ärende han skulle handlägga. Jag tänkte att det nog var precis så jag såg ut när jag försökte prata om saker som gjorde ont. Men jag vågade inte riktigt se efter.

”Jag vet inte”, sa jag. ”Det är väl mest en magkänsla. Jag tror att vi är ganska olika.”

Det var vad jag brukade säga. Att vi är olika. Jag var inte lik någon. Kanske är det bara jag som är olik, tänkte jag. Men han nickade.

”Ja. Du har nog rätt. Det är nog bäst i längden.”

Vi gick längs med joggingspåret, försökte undvika de värsta lerpölarna. Vi sa inte så mycket mer. John pratade om annat, om jobbet, om presidentvalet i USA. Jag tänkte att det kändes enkelt och konstigt på samma gång. Han ville inte följa med tillbaka till tunnelbanan, han tänkte promenera hem. När vi skulle skiljas åt sa han att han fortfarande hade min bok Förvandlingen hemma. Att han inte läst klart den, men att han skulle lämna tillbaka den på något vis, vid tillfälle.

”Behåll den”, sa jag.

”Nej, då slänger jag den”, sa han och ryckte på axlarna som vanligt. Som om det vore en rimlig grej att göra. Jag hade precis köpt den från den lilla bokhandeln på Götgatan. Den var jättefin. En inredningsdetalj mer än något annat.

”Jaha. Ja, okej. Då löser vi det. Vid tillfälle”, sa jag. Han såg ut som om han tänkte gå. Jag kände mig otillräcklig.

”John. Känns allt okej?”

Vilken dum fråga.

”Ja. Visst. Det blir bra.” Han log, som alltid.

”Är det säkert?” frågade jag. Tittade skamset ned i leran, sen upp på honom. Det kändes som om det var första gången jag mötte hans blick sen jag kom dit.

”Jadå”, sa han och log igen. Sen kramade han mig. Jag tänkte att jag inte lärt känna honom alls.


…


Ibland tror jag att jag ser honom på tunnelbanan. Jag tittar fortfarande omkring mig en extra gång när jag passerar Skanstull. Hajar till när jag ser en bred ryggtavla, en lång kille i bomberjacka, en stolt näsa snett bakifrån. Men det är alltid någon annan. Det är lika bra, förmodligen. Men varje gång jag tänker på honom kan jag känna hans kalla nästipp mot min kind.

Det känns fint.