Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Claes


Människor jag försökt att älska 3

Första gången vi sågs åt vi glass, fastän det var mars och alldeles för kallt. Jag hade precis flyttat till Stockholm. Han hade precis gått in i väggen, börjat återhämta sig, han sa det säkert tio minuter in. Vi pratade om våra systrar och deras män, om hans relation till sin pappa. Och om hans ex. Han sa att han förmodligen pratade för mycket om sitt ex, och jag försäkrade honom om att så inte var fallet, eller att det i alla fall inte var någon fara. Egentligen var det kanske det, men vad visste jag? Jag tänkte att jag ville prata med honom om precis allting.


Han bjöd på middag på en stökig italiensk restaurang. Jag klädde upp mig till tårna, kände mig nästan vacker. Det spöregnade rakt igenom mina mockaskor. Han hade just fått glasögon och sa att han kände sig gammal, att det inte direkt underlättade hans trettioårskris. Jag försökte skämta om pseudointelligens, sa att det klädde honom. Han tog av sig dem för att kunna kyssa mig ordentligt.


När han såg mig naken första gången stannade han upp, låtsades vissla, sa att jag var skitsnygg. Jag skämdes.

”Sådant där är väl subjektivt”, sa jag.

”Du är objektivt skitsnygg”, sa han.

När jag tänker på det nu värker det i mig.


På midsommardagen åkte jag hem till honom sent på kvällen. Jag hade bränt mig, var röd som en kräfta, försökte sminka över det så att jag skulle se solkysst ut. Han välkomnade mig i dörren med ett leende som vanligt. Jag kände mig oförklarligt snygg i mina Birkenstock och min långa svarta klänning med smala axelremmar. Han tittade på mig som om jag vore det. Morgonen därpå kokade han kaffe, lagade frukost, öppnade dörren till innergården. Det doftade regn och sommar och kaffebönor. Vi såg ett avsnitt från min favoritserie Community, och han skrattade på precis rätt ställen.

Ibland tänker jag att det är det närmaste jag varit en helt perfekt dag.
Några dagar senare säger jag att vi inte kan ses mer.


Vi ska båda gå på semester, han ska vara bortrest nästan jämt, och vi säger i kanon att vi inte vill ha något seriöst. Han har precis kommit ur ett jobbigt förhållande, precis kommit tillbaka från den där väggen, ska bli chef på jobbet, är inte redo för att ta hand om någonting förutom sig själv. Jag säger samma sak, minus väggen, minus jobbet, minus allt förutom min oförmåga att ta hand om någon annan än mig själv egentligen, och vi bestämmer oss för att fortsätta ses precis som förut. Kravlöst.

Jag har tusen krav i smyg.

Det går säker tre dagar innan jag hör av mig och säger att jag inte klarar det.


Några veckor senare sitter jag i soffan och lyssnar på Pearl Jam. När jag låser upp mobilskärmen för att byta låt skriver han. Jag ser bara första raden.

Jag vet att jag inte borde höra av mig, står det. Jag lägger ned mobilen. Känner en plötslig ilska skölja över mig. Nej, tänker jag. Nej, du borde inte höra av dig. Men det är en skräckblandad förtjusning. Allt jag fantiserat om de senaste veckorna är ju att han ska höra av sig. Jag vågar inte öppna meddelandet. Går och fyller på min vattenflaska, packar gymväskan, undrar vad han skrivit. Vill han ha mig nu? Jag öppnar meddelandet.

”Jag vet att jag inte borde höra av mig, men jag har svårt att sluta tänka på dig. Hur har du det?” Det är allt som står.

Dra åt skogen, tänker jag. Spänner magen, glömmer andas. Men jag svarar ändå. Han säger att han haft svårt att släppa mig, att han inte vet vad han vill. Jag säger att inget förändrats, och han ber om ursäkt.

”Förlåt. Det var svagt av mig att höra av mig.”

Jag känner hur jag mjuknar. Helvete, Claes, säg bara att du vill ha mig. Men han säger bara att han vill träffa mig igen. Vi bestämmer oss för att ses nästa dag.

När jag kommer hem från gymmet den kvällen känner jag någon form av hopp. Men mest har jag ont i magen. Försöker lista ut vad jag ska göra om jag får välja vad jag vill. Känner hur tvivlet sjuder, bubblar under huden. Försöker skriva en lista med bra och dåliga grejer som jag känner om oss. Googlar hur man vet att man är kär.

Om du visste skulle du inte behöva fråga det här, säger Google.




När vi ska ses nästa dag vet jag fortfarande inte vad jag ska säga. Jag lockar håret, tar på mig mina snyggaste kläder, sminkar mig noggrant. Tänker att jag åtminstone ska kännas som en förlust. Han skriver att han blir sen, jag svarar alldeles för kort, känner mig redan så liten. När han kommer fram ser han stressad och varm ut. Caféet han har valt är fint, men litet, och den varma sommarluften ligger som en klibbig filt över allt. Det är trångt och mycket folk, men det ser ut som om det ska regna, så vi sätter oss inomhus. Man sitter alldeles för nära alla andra för att kunna prata. Stället är för tyst och lyhört. Han beställer en macka, han har inte hunnit äta, jag dricker kaffe. Tänker att han ser sliten ut.
Jag frågar hur det går med hans nya chefsjobb. En del av mig oroar sig för att det är för mycket, att han ska gå in i väggen igen. Att han mår dåligt. Han ser ut att må dåligt. Han svarar att han ångrat det sedan han tackade ja.

”Jag kanske bara borde säga upp mig”, säger han.

Helvete, tänker jag. Jag är ett symptom av en livskris.


Vi lämnar caféet och sätter oss på några stenar i vitabergsparken. Det regnar inte, men luften är alldeles fuktig, och jag känner hur mitt hår blir blött. Jag frågar vad han vill. Han säger att han inte vet, men att han åtminstone vill vara vänner.

"Vem ska annars förstå mina dumma referenser?”

Jag hade tvingat honom att se alla serier jag älskade. Nu älskade han alla serier jag älskade. Det gjorde ont i mig med.

”Kanske sen”, sa jag. Han såg ut som om han skulle börja gråta. Jag kände mig stolt över mina rimliga livsval.



Jag tänkte på honom jämt den sommaren. Jag åkte till Norrland, badade i sicklasjön, låg med någon annan, och tänkte på Claes. När jag grät över att ha träffat min mormor för sista gången så ville jag berätta det för Claes. När jag bokade första besöket hos ätstörningscentret och det kändes som om kroppen skulle implodera så tänkte jag på Claes. När jag fick erbjudande om förlängt på jobbet och försökte lista ut vad jag ville ha av min framtid så försökte jag höra hans röst. Ville ha hans kloka visdomsord, fastän han alltid upprepade samma saker.




Det blev augusti. Mina vänner skulle spela på en liten festival som de arrangerat ute i skogen, och jag kunde inte släppa tanken på att han kanske skulle vara där. När klockan började närma sig två på natten satt jag oändligt många öl in i en fuktig soffa i skogen, och stirrade på mobilen. Det regnade. Mina vänner sa att de skulle åka hem. Jag skrev att jag antog att det inte blivit något av festivalen för hans del. Som om jag behövde anta det när jag var där. Sen stängde jag snabbt telefonen, åkte hem och däckade med kläderna på.

När jag vaknade nästa eftermiddag hade han redan svarat. Han frågade om jag tyckte att det var pinsamt att jag hade hört av mig på fyllan, men sa att han var glad att jag gjort det. Jag sa att det var pinsamt, men skämdes inte alls. Vi bestämde oss för att ses igen. Som vänner, den här gången.


Han sa så mycket töntiga saker.
När han låg i soffan sa han alltid ”come here, girl”, och öppnade sin famn för att jag skulle krypa ned däri. Och han förkortade allting. Kallade avokado för ”avvo” när han gjorde mackor med stekta ägg på morgonen. Det kröp i skinnet på mig då. Jag kände hur kroppen spände sig. Hur jag plötsligt ansträngde mig för att inte bli elak.
Kände mig bitter över att oundvikligen falla tillbaka i att bli elak.
Undrade vad det är för fel på mig, som aldrig slutar hitta fel.


Vi sågs en torsdag efter jobbet. Han skrev vid lunchtid och frågade om jag hade några planer. Det hade jag inte, och jag ville gärna dricka öl och äta middag i sensommarvärmen. Vi var bara vänner, men jag gick ändå och köpte en ny klänning som jag bytte om till direkt efter jobbet. Den var vacker, mörkblå med blommor, och urringad. Jag kände mig som en dröm, speciellt när han såg på mig.

Vi åt middag, drack några öl, satte oss inne på en kitschig pub vid St. Eriksplan. Pratade om oss, om att vara vänner. Jag satt framåtlutad mot honom, mina händer alldeles nära intill hans. Tillgänglig men inte trevande. Plötsligt skrattar han, lägger demonstrativt en hand på min, och säger att det är fascinerande vad svårt det är att bara vara vänner när man vet vad man kan vara istället.
Sen gick vi hem till honom.

Efteråt frågar han om jag inte vill sova över. Det är ändå så nära till mitt jobb från hans lägenhet.
”Du gör som du vill”, säger han. Jag sover över.


På fredagen är jag på någon fest hos en gammal kurskamrat på Kungsholmen. Vi har som vanligt chattat halva dagen av och till, och han är ute på AW med sina kollegor. Han föreslår att vi ska mötas upp – sen - om festen är tråkig. Festen var inte tråkig, men jag säger det ändå, frågar när jag ska vara vid hans lägenhet.


Så går det ganska lång tid. Vi träffar andra båda två. Jag träffar Filip, Marcus, John. Kommer alltid tillbaka till Claes. Beklagar mig över att alla andra är ointressanta. Känner mig ointresserad av allt som inte är han. I början är det alldeles för intensivt. Han ställer in dejter med någon annan för att få träffa mig. Någon gång sover jag över tre dagar i rad utan att tänka mig för. Jag har en tandborste i hans badrum som han gömmer när jag går. Ibland tittar han på mig allvarligt och säger,

”Matilda. Det här kan bli svårt.”

Jag rycker på axlarna.



Med tiden blir det alltmer sällan. En dag på jobbet skriver jag att vi borde ses, fastän jag vet att han inte vill det. Fastän jag vet precis vad han kommer svara. Har känt det på tonen, anat det i rösten, känner mig tvungen att tvinga det ur honom. Prickarna dansar på skärmen. Sen kommer det.

”Vi kan inte ses mer. Jag har börjat träffa någon annan.”

Jag känner hur det bränner till bakom ögonlocken. Tar med mobilen och går med raska steg mot toaletterna. Sjunker ned på badrumsgolvet.

”Jag är kär i henne”, skriver han.




Det är ovanligt, men ibland träffar man någon, och så känns det som om man pratar samma språk. Fastän han säger töntiga grejer som ”avvo” istället för avokado eller har en ful stockholmsdialekt. Någon som fattar dina vitsar, som gillar dina serier, som hör hur du skiftar i betoning och vet vad det innebär. Då känns det plötsligt som om man förstår varandra, trots att man kommer från helt olika världar. Som om man kan mötas i allt elände.

Men det är aldrig så enkelt.




Prosa av pleasant street VIP
Läst 201 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2020-04-07 11:30



Bookmark and Share


  bibbi ahrnstedt VIP
Tack så fint utformat och diktat, en verklig historia. Ja, så kan slutet bli tyvärr, sorry
2020-04-13

  katastrofromantiker VIP
Nääää det är fan inte rättvist när människor har en liksom i väntan på något annat, något bättre. När man plöjt ned sin själ i något.
Det beteendet kan fara och flyga.
Tycker om ditt sätt att berätta iaf!
2020-04-10

  Hon kallar sig poet VIP
...Feelings...bokmärke...allt i ett
2020-04-08
  > Nästa text
< Föregående

pleasant street VIP