sorgens fåglar har stora ögon
mörka skådar de genom mörker
tysta sveper mjuka vingar
flyger nära i natten
bygger bo hos de ensamma
deras fuktiga natt
så ångande klibbig, mättad av tårar

cikadan, i blanksvart rustning
gnisslar rädsla från gömslet
väcker rubinröda sorgen
väcker ångestskriet
som tystar, gör stilla
blir frostnatt och stenstod

nu skälver mörkret
öppnar upp hemligheter
sipprar fram förvillelser
smeker skelande ögon
tvivlet ringlar sig nära
svidande nära

hudnära är också bergstoppen
och svindlade vacker
avlägset ljuder befallningen
stoppar det vilda flödet
leran stampar ödmjukt
rödskymmer min blick

flodbåten sjunker djupare ner i gyttjan
jag skymtar hala fenor, blekvita kroppar
leran, ömsintare än mygglarver
är min förlamande tillit till dig

flodfåran förlåter paddornas små ögon
jag kramar dig hårt
mina ögon glittrar av tårar