Vi grävde ett hål minns jag. Det var jag, lille Fredrik, store Fredrik, Christian och kanske något av dagbarnen som mamma hade. Vi hade den stora spaden, röd i plast med ett handtag i änden, vi hade små spadar som vi hittat i sandlådan och så hade vi ju våra händer.
Jag minns att sanden var alldeles extra speciellt bra för att gräva hål den där dagen. Det var inte för varmt, det hade regnat mycket men då vi började så hade det varit uppehåll ett par dagar. Sanden var tillräckligt blöt för att inte rinna undan i väggarna men ändå torr nog för att inte vara för kompakt och tung.

Jag minns att det blev ett bra hål. Vi grävde tillsammans och trots att vi kanske började utan en plan för hur hålet skulle bli eller vad det skulle vara till för så skapade vi under grävandet olika framtidplaner för hålet. Vad man skulle kunna ha det till, vad man skulle kunna fylla det med. kanske det kunde bli en fälla? Kanske en koja, kanske det var början på en tunnel som skulle kunna leda till något annat hål som vi skulle kunna gräva någon annanstans.

Det var ett bra hål vi byggde. Fyllt av möjligheter.

Det tog säkert lång tid att få bort all sand ur skor, hår. Kommer jag ihåg min mamma rätt så svor hon över hur man kunde skita ner sig så.
Dagen efter så stod där en lastbil på gården. Vi kände igen den, det var bilen som kom kanske vart annat år för att fylla på ny sand i lådorna.
Hålet var borta. Där hålet hade varit så fanns nu ett berg av sand.

Nya möjligheter visade sig.