Min mor som var en tänkande människa med en ovanligt öppen attityd till folk som arbetade tillsammans med henne. Den tid som jag minns arbetade hon som packare av reservdelar på ATLAS COPCO. Dessa delar var avsedda för utlandet och försändelserna gick med flyg. Detta naturligtvis för att minska stilleståndstiden för dessa maskiner som användes i gruvindustrin. Det var kan man lugnt säga big business.
Arbetslaget var en internationell skara människor där var finnar,greker och italienare. Under den tiden jag talar om var det inte allom givet att en gift moder skulle förvärvsarbeta utanför hemmet. Jag kommer ihåg hur uppfylld min moder var när hon pratade om vad som hänt på jobbet. Där var italienaren Aldo och en grekinna vars namn jag glömt.
Där fanns även en del personal som gick under beteckning expressarbetare. Vilsekomna figurer som hade det gemensamt att de tittat för djupt i flaskan och på grund av detta inte kunnat få fast anställning. Min moder vad jag föreställer mig behandlade dem med ungefär samma värdighet och intresse. I alla fall hörde jag henne aldrig tala nedsättande om dem. Den enda gång jag var riktigt besviken på morsan när hon tackade nej till en inbjudan från hennes grekiska arbetskamrat att följa med till hennes hemland under semestern. Det har jag svårt att förlåta henne för. Betänk att det här hände någon gång på 60-talet och att resa till Grekland var någonting helt annat än nu. Och ni tycker kanske att min mor hade en obetydlig roll i samhället Det är kanske på sitt sätt rätt men hon var i alla fall krigsplacerad men en en obetalbar mening "skulle lagret förflyttas medföljer ni detsamma"