Dagar duggar tätare
och kvällsregn ruggar skinn,
här är en härjcellsätare
som tuggar märgen min;
det sliter ont och biter
på fullmånens kloak
tills fångars sånginviter
för under tunneltak.

För flykt, ur dagar danande
kloaklocket förskjuts,
där öga föga anande
i tunnlar innesluts.
En grav luft av förkvavning
förföljer faggors fukt,
metallrest och begravning
är källarcellens lukt.

Det blinkar och det stinker
i klegg jag famlar fram
emellan gröngrå klinker
runt rörbelysningsslam.
Krabater hörs, här prasslar
konturer fram i cape
och lätta länkar rasslar
vid silverkedjors släp.

Blott bleka ljus förgyller
min korridor konkav
och anletssvettet fyller
metalldoftsluften kvav.
Min märg, mitt innan molar
i silverkedjan skev,
och spindelvävens spolar
framdrar mitt koppardrev.

Ur kolsvärtans fördoldnad
framstiger fredlös, stum,
en vegestalt, en våldnad
i tunnlars inre rum,
ur gula ben går vindelns
besnärjningssnara tät
och väv är spinnarspindelns
som nystar nästets nät.

Så föll jag
inför fötterna
i slammets slutminut,
och runtom rumvävsrötterna
utrungar tjänartjut.
Nedsänkt i ränkkloaken
till tunnelvärlden trång,
inunder grundcellstaken
jag hör än regnets sång.