När jag nu tar mig fram, är allting likadant. Ingenting har ändrats allting rör sig, hade man kunnat välja dehär med att åldras hade jag valt att tacka nej.

När jag nu tar mig fram, 30 fyllda, kan jag fortsatt vara stressad men behöver inte skynda.

Jag har jobbat fram ett tempo som jag trivs med riktigt bra, har slipat på taktik som börjar formas och ta fart. Nojar ej mer över ålder, varför har jag väntat, ända till nu, shit va de känns bra.

Min stolthet, frihet o mina tankar kan du ta, men lugnet som drabbat mig, kommer jag alltid att ha kvar.

Känner allt så starkt, ser allt med obestridlig klarhet. Ångesten har vandrat, bort från mig där jag inte kan se.