Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skärseld

drunknad och sprängd

frisläppt och andandes

vaknad och söndrig

byter jag skal

igen och åter

 

stelnad, frusen, upptinad

forsar jag mellan oceanen och

min längtan

om försoning

 

min egen enda räddning

min ena hand i den andra

skriker mina böner

om att få bli frisläppt så att isarna knäcks och

bildar nya mönster

otydbara

 

vet inte varför det som varit var

men att det förflutna

är över och färdigt

 

spiller ingen mer förtvivlan

kastar inte fler pinnar

i ilska och förbittrings eldar

för det förstör även det vackra

 

går ut i kylan och tillåter mig själv

att sluta kriga efter svar

 

det får vara hemskt, kallt och skräckfyllt nu

men jag släpper taget

fast jag inte vet hur

och vägarnas tyngd framför mig ler jag åt

för att mitt inre ljus är obevekligt

 

det vet jag

fast jag inte vet så mycket alls om

någonting

 

varför jag är här

varför mörkret skuggar min syn

så jag fäller mig själv

 

äntligen så ger jag mig själv tillåtelse

att få känna brist

brist på tillit

brist på tillhörighet

brist på värdighet

brist på kraft

brist på mening

 

jag vill skrika

slita mig ur alla gamla hudar

spränga sönder alla gamla föreställningar som vill mig illa

 

och ett vet jag

att inuti kärnan av denna brännande smärta

där under

som om den låg skyddad av urtiden

djupt under alla variga sår

ligger en ny dag

en ny möjlighet att

lägga av mig mina bojor

så att hjärtat

kan lysa

 

 

 

Vinter 2020




Fri vers av Zachrisdotter
Läst 75 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-04-13 23:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Zachrisdotter
Zachrisdotter