Väggarna, taket och golvet ramar in dig i svart och vitt. Du är motivet i någon annans tavla.

Staden flyter fram i gråa vågor. Precis som den alltid gjort. Små, stillsamma vågor som för med sig olika tiders spruckna drömballonger, ensamma nätters längtan och kvävda ångestskrik. Vågorna flyter över de förbipasserandes skor men de märker ingenting. Ibland kan det hända att något i deras inre väcks och vill flyta med. Det känns som en rörelse, en oro i deras väsen som de inte kan tolka.

Du sitter stenhårt fast där i din ram. Ser allt men kan inte röra dig ur fläcken. Som en fossil i en sten. Som ett foto från det förflutna, bortglömt på en dammig vind. Som några penseldrag av en för länge sedan död konstnär, fulla av intention och mening men kryptiska och kodade.

Du är motivet i någon annans tavla och ser under, bakom, genom. Du ser sammanhanget, du ser faran men kan ingenting berätta.