Solstrale. Människors illdåd kan skada oss - vi kan ibland gå stärkta ur utsatthet - men detta är inte självklart att det sker - men jag tror vi överlever och sedan föds på nytt till livet genom nöden... sedan reser vi oss igen och igen... EN DJUP SMÄRTA AV ANDRAS ILLDÅD VÄNT I LJUSdet slår på trumman...
vi står tätt i mitt kök en på ena sidan om mig och en på andra sidan om mig en situation då det kan hända grejer står ni ut - för det är nu jag exploderar
min kärbo står höger om mig, jag skalar ägg han ska räcka kniven åt mig att lägga i disken jag blir så rädd att jag kastar iväg ägget... ... den till vänster om mig, mitt barnbarn 6 år han undrar vad det är för ett äggkrig på G
vi börjar skratta men sen kommer gråten jag ser så illa att jag inte känner igen nått sedan kommer jag på att knivar är farliga en kniv ska endast hållas av mig i köket... om jag håller kniven har jag inget att frukta
det slår på trumman...
när barnbarnet hade gått hem kom smärtan jag stod där i köket en gång en påsk... ... han jagade mig med kniven och jag nästan dog min bror jagade mig också med kniv och yxa... oberäkneligt detta - lita ej på en man med en kniv
reagerar först med skratt sen en flod av tårar minnet bubblar upp en massa saker från ett då sinnena tar fasta på nuets kram från kärbo... ... men det hjälper föga att han kramar trots allt gråten förvandlas till djupa krampaktiga vrål
jag gömmer mig snabbt i kudden för att dämpa grannarna kan missförstå och kärbon bli rädd... hur ska jag komma bort ifrån att tänka på andra när det alltid handlat om att vara andra till lags... varför får jag inte släppa ut allt bara, och bli fri... ?
det slår på trumman...
men åren läkte inte alla sår och inte heller sysslor skapar stämning genom trevnad positivitet kreativitet ändå detta är mitt jag som fått lida för andras illdåd... detta är också mitt jag som överlever allas illdåd... jag kan överleva och leva mitt liv med eller utan detta
det slår på trumman...
men hur jag än tar mig genom dagen kan det dyka upp och jag kan dyka ned ofrivilligt i en djup spricka i tiden sedan ska jag ensam ta mig upp då liksom nu utan stöd det finns ju inget som trollar bort det hjärnan hakat i... men jag är tapper och kämpar varje dag och gläds åt allt
det finns liv som är något där jag saknar fläckar... där inget har lyckats fläcka mig solkig smutsig och ful där smärtan aldrig nått in, som får mig att stå rakryggad jag kan göra detta till anledningen eller orasken till mitt liv dock kan detta aldrig jämföras med vem jag var innan
det slår på trumman...
vad jag var innan kan jag knappt minnas eller förstå den jag var innan var ett barn före allt började då... ... så därför undrar jag ofta vem jag hade varit utan utsatthet en längtan en dröm om ett liv utan andras illdåd mot mig en önskan om att få ställa tillbakas allt på sin plats...
allt för att göra mig till den jag skulle ha fått bli en människa bara - en människa endast - ett jag ett jag utan vetskap om djup smärta av andras illdåd min syn hade varit perfekt likaså mitt kreativa intelekt jag hade kunnat se ett då och minnas en ljus barndom skulle jag förbanna skeendet eller hylla det, det är frågan...
det slår på trumman...
jag anser att jag inte är förmögen att förbanna eller hata det som är jag är förlåtande och strategiskt inriktad på att leva inget annat har nått mig än att kämpa för ett värdigt liv om än detta värdiga liv är ett liv efter skadorna från andra ska jag sörja det eller ska jag hantera det när det dyker upp
jag har omedvetet valt att blicka framåt sedan barnsben överlevde inte endast därför att jag skapade förutsättningar jag lärde mig om mig själv på nytt och rustade mig för livet att leva det var det ingen annan än jag som lärde mig hur... därför att jag nåddes aldrig av hjälp eller räddning från någon
det slår på trumman...
där jag befann mig som barn fanns inte någon som såg där jag befann mig som ung flicka fanns inget rättsväsende där jag befann mig som ung mamma var jag utan stödet där jag befann mig som drabbad nådde inte hjälpen fram där jag ropade på hjälp fanns det ingen som lyssnade på mig
jag förbannade aldrig att jag stod ensam eller fördömde någon alla som jag mötte som vägrade se höra bry sig eller ge stöd alla dessa såg, hjälpte och gav jag min tid till att låta finnas... vad menar jag med detta - jo de såg sin nöd större än min därför kunde jag inte se dem som obrydda eller svikare...
det slår på trumman...
jag fortsatte med min tystnad tills jag krävde bli hörd detta fick ju dem alla att dra sig undan mig helt tyvärr de såg ju inte sig själva som så starka att kunna hjälpa det skrämde dem att någon hade det värre än dem själva de skämdes kanske över att de ömkat sig och blundat...
de ville kanske att dem själva skulle vara de enda som led att mina kramar och ord vid rätt tillfälle skulle alltid vara där att de skulle få det där som jag aldrig fick och de aldrig gav kunde detta hjälpa mig eller kanske dem att jag kunde ge trots min egen nöd hjälpte jag andra till tröst och glädje...
det slår på trumman...
det blev själklart att jag tvingades överge dessa efter en tid... att inte kunna bli hörd tog ju oerhört på min person... ... ... att aldrig bli sedd för den man är eller skapad för att leva... för hur osannolikt det än låter levde jag i nuet och med kraft jag skapade ett liv för mig och barnen och vi var glada ihop
då kom det som man inte kunde föreställa sig någon kan göra dessa hjälpta gaddade ihop sig och påstod att jag var falsk... jag förstod då och var klok att ta hand om mig och barnen vi övergav dessa destruktiva krafter som vägrade mig livet de förbannade endast att jag bett om hjälp för mig själv...
det slår på trumman...
varför ska hon ha hjälp hon som tycktes ha allt redan hon som kunde fostrar sina barn, koka soppa på en spik hon som kunde sy och måla, spela instrument och sjunga hon som skrev sina egna visor och diktade sagor då och då då kallade de mig istället för wannabee konstnär, musiker, poet
alltså jag fick inte behöva hjälp eller vara svag eller stark... jag fick inte uttrycka mig i konstens alla medel eller existera jag fick inte enligt dessa ha egna intressen eller behov... och inte ens fick jag när jag anmälde förrövaren upprättelse vad hade jag gjort? jag sörjde att jag blev till ingen för dessa
det slår på trumman...
jag sörjde för att mina barn hade en osynlig mamma men jag gladdes åt att jag fanns där tillsammans med dem för jag fanns där för mina barn mitt i allt detta och älskade hur de andra än försökte trampa på mig blomstrade jag men jag blev på min vakt för alla dessa mörka energier
som om man inte får utvecklas till kreativ överlevare som om man inte får bli en god förebild till sina barn som om man inte kan förena både överlevnad med uttryck uttryck för konst och klokskap och samtidigt ha behov för det skulle jag veta att jag var och skule förbli - tacksam
tacksam över att de var mina vänner, att de valt mig tacksam över att ha fått begåvning så håll munn på mig tacksam över att någon ens tittade åt mig, lät mig hjälpa tacksam över att bli tillintetgjord för beviset jag var någon tacksam över att vara ingen alls för då kunde ingen se en
det slår på trumman...
om ingen såg en kunde man inte nås av andras illdåd om man var ingen kunde ingen hitta en för att slå en om man inte syntes kunde ju ingen göra en till ingen så att vara ingen var vad de tyckte att jag borde varit de sa att det var mitt eget fel att jag råkat illa ut, fundamentalt
de hade en syn på att jag valt att bli den jag var - offer att jag hade valt att handskas med livet oförsiktigt de menade att jag hade inte gjort det fundamentala att välja att vara frisk, att vara fri från andras illdåd att jag valt att utsättas och bli skadad istället för livet
det slår på trumman...
villfarelserna de for med var otroligt sjuka i sin helhet de trodde på allvar att pedofilen djudits till min kropp att jag bjudit in och valt att bli våldtagen som ett barn de trodde att jag valt att bli misshandlad och våldtagen de sa att jag själv rådde för det och fick skylla mig själv
det var det sjukaste jag hade hört och kunde inte tro det att för att jag en gång bett om hjälp så skulle de säga detta polisen, rättsväsendet, åklagaren, innan dess sjukvården och samtidigt alla dem jag hade omkring mig dagligen... jag insåg hur osunt människor tänker om andra... chockad!!!
det slår på trumman...
ja jag var chockad för så tänkte ju inte jag själv om behövande att dessa skulle missunnas hjälp och ges skulden för sin utsatthet aldrig i min värld att jag skulle ha svikit någon på det sättet jag hade alltid lyssnat och brytt mig om andra i deras nöd så varför behandlades jag som skit av vissa i kretsen min... ?
till sist kunde jag bara skydda mina egna barn och gå jag gick därifrån denna flummiga godtyckliga energi... för denna energi var mörk och svart och drog oss ned jag skapade inte mitt liv för att andra skulle se ned på det mina barn skulle inte se sin mamma tryckas ned mera
det slår på trumman...
jag var tacksam för att de bekänt färg och erkänt sin status jag kunde se att det var djupt osunt att fortsätta vara där sedan kände jag inte mer än att jag beklagade deras sätt de kunde inte erkänna mig som en människa värd kärlek de kunde aldrig ge eller dela med sig av värme eller vänskap
dessa ville bara ha själva och omgärda sig med en illusion... de var i tron att de var gurulika halvt profetiska sanningssägare att deras uppgift var här på jorden att tvinga på andra deras syn det de kallade sanningen kände jag var djupt rotad avundsjuka jag överlevde inte endast utan jag hade lärt mig att leva också
var det detta de inte kunde med att jag strålade av livet självt att jag hade en fin relation till mina barn och stöttade dem medan de bara pratade om goda realtioner hade jag det på riktigt var det detta att jag inte levde i en illusion, utan var sann... var det vad som stack dem i ögonen att jag valt livet trots allt
det slår på trumman...
jag lät frågorna tystna ganska snart och fortsatte lyfta mig jag lyfte mig ut ur allt detta dåliga för mig och barnen då det fanns saker att uträtta som inte handlade om att försvara jag behövde inte försvara att jag redan fanns till och existerade jag behövde inte försvara att jag överlevt och valt livet...
men jag såg en av alla dessa tyckare på tv en dag... han hade blivit påkommen att utge sig för att bota sjuka han menade att med platskoppar och illusion botas cancer tänkte att jag gjort gott i att hålla mig borta från illdåd människor kan begå illdåd mot andra på många olika sätt
det slår på trumman...
trots att jag får leva med en djup smärta av andras illdåd jag kan säga, att jag inte bara överlevt utan att jag faktiskt i allra högsta grad lever och har levat mitt liv här och nu
idag har jag beviset i starka vuxna självständiga barn och ser barnbarn som fostras till starka kärleksfulla människor sådana människor som inte kommer begå illdå emot andra detta att veta får mörkret att skingras omedelbart...
vi slår på trumman...
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Solstrale
Läst 384 gånger och applåderad av 17 personer Publicerad 2020-04-15 11:10
|
Nästa text
Föregående Solstrale
Senast publicerade
LÅT HJÄRTAT VARA MED VID ALLA BESLUT ÖDELÄGGELSE AV ETT HJÄRTA NÄR VI ÄLSKADE II NÄR LÖGNERNA BLEV EN SANNING VAD SEENDET KAN UTGÖRA FÖR HINDER ATT KLAGA ELLER INTE KLAGA = VISAT CIVLIKURAG ELLER INTE HON ÄR JU ETT SOLSKEN ANTROPOMORFISKA DJUR I JULEÅ - Resumé Adventskalender 2023 Se alla |