Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale. Människors illdåd kan skada oss - vi kan ibland gå stärkta ur utsatthet - men detta är inte självklart att det sker - men jag tror vi överlever och sedan föds på nytt till livet genom nöden... sedan reser vi oss igen och igen...


EN DJUP SMÄRTA AV ANDRAS ILLDÅD VÄNT I LJUS

det slår på trumman...

 

vi står tätt i mitt kök

en på ena sidan om mig

och en på andra sidan om mig

en situation då det kan hända grejer

står ni ut - för det är nu jag exploderar

 

min kärbo står höger om mig, jag skalar ägg

han ska räcka kniven åt mig att lägga i disken

jag blir så rädd att jag kastar iväg ägget... ...

den till vänster om mig, mitt barnbarn 6 år

han undrar vad det är för ett äggkrig på G

 

vi börjar skratta men sen kommer gråten

jag ser så illa att jag inte känner igen nått

sedan kommer jag på att knivar är farliga

en kniv ska endast hållas av mig i köket...

om jag håller kniven har jag inget att frukta

 

det slår på trumman...

 

när barnbarnet hade gått hem kom smärtan

jag stod där i köket en gång en påsk... ...

han jagade mig med kniven och jag nästan dog

min bror jagade mig också med kniv och yxa...

oberäkneligt detta - lita ej på en man med en kniv 

 

reagerar först med skratt sen en flod av tårar

minnet bubblar upp en massa saker från ett då

sinnena tar fasta på nuets kram från kärbo... ...

men det hjälper föga att han kramar trots allt

gråten förvandlas till djupa krampaktiga vrål

 

jag gömmer mig snabbt i kudden för att dämpa

grannarna kan missförstå och kärbon bli rädd...

hur ska jag komma bort ifrån att tänka på andra

när det alltid handlat om att vara andra till lags...

varför får jag inte släppa ut allt bara, och bli fri... ?

 

det slår på trumman...

 

men åren läkte inte alla sår och inte heller sysslor

skapar stämning genom trevnad positivitet kreativitet 

ändå detta är mitt jag som fått lida för andras illdåd...

detta är också mitt jag som överlever allas illdåd...

jag kan överleva och leva mitt liv med eller utan detta

 

det slår på trumman...

 

men hur jag än tar mig genom dagen kan det dyka upp

och jag kan dyka ned ofrivilligt i en djup spricka i tiden

sedan ska jag ensam ta mig upp då liksom nu utan stöd

det finns ju inget som trollar bort det hjärnan hakat i...

men jag är tapper och kämpar varje dag och gläds åt allt

 

det finns liv som är något där jag saknar fläckar...

där inget har lyckats fläcka mig solkig smutsig och ful

där smärtan aldrig nått in, som får mig att stå rakryggad

jag kan göra detta till anledningen eller orasken till mitt liv

dock kan detta aldrig jämföras med vem jag var innan

 

det slår på trumman...

 

vad jag var innan kan jag knappt minnas eller förstå

den jag var innan var ett barn före allt började då... ...

så därför undrar jag ofta vem jag hade varit utan utsatthet

en längtan en dröm om ett liv utan andras illdåd mot mig

en önskan om att få ställa tillbakas allt på sin plats...

 

allt för att göra mig till den jag skulle ha fått bli

en människa bara - en människa endast - ett jag

ett jag utan vetskap om djup smärta av andras illdåd

min syn hade varit perfekt likaså mitt kreativa intelekt 

jag hade kunnat se ett då och minnas en ljus barndom 

skulle jag förbanna skeendet eller hylla det, det är frågan...

 

det slår på trumman...

 

jag anser att jag inte är förmögen att förbanna eller hata

det som är jag är förlåtande och strategiskt inriktad på att leva

inget annat har nått mig än att kämpa för ett värdigt liv

om än detta värdiga liv är ett liv efter skadorna från andra

ska jag sörja det eller ska jag hantera det när det dyker upp

 

jag har omedvetet valt att blicka framåt sedan barnsben

överlevde inte endast därför att jag skapade förutsättningar

jag lärde mig om mig själv på nytt och rustade mig för livet

att leva det var det ingen annan än jag som lärde mig hur...

därför att jag nåddes aldrig av hjälp eller räddning från någon

 

det slår på trumman...

 

där jag befann mig som barn fanns inte någon som såg

där jag befann mig som ung flicka fanns inget rättsväsende

där jag befann mig som ung mamma var jag utan stödet

där jag befann mig som drabbad nådde inte hjälpen fram

där jag ropade på hjälp fanns det ingen som lyssnade på mig

 

 

jag förbannade aldrig att jag stod ensam eller fördömde någon

alla som jag mötte som vägrade se höra bry sig eller ge stöd

alla dessa såg, hjälpte och gav jag min tid till att låta finnas...

vad menar jag med detta - jo de såg sin nöd större än min

därför kunde jag inte se dem som obrydda eller svikare...

 

det slår på trumman...

 

jag fortsatte med min tystnad tills jag krävde bli hörd

detta fick ju dem alla att dra sig undan mig helt tyvärr

de såg ju inte sig själva som så starka att kunna hjälpa

det skrämde dem att någon hade det värre än dem själva

de skämdes kanske över att de ömkat sig och blundat...

 

de ville kanske att dem själva skulle vara de enda som led

att mina kramar och ord vid rätt tillfälle skulle alltid vara där

att de skulle få det där som jag aldrig fick och de aldrig gav

kunde detta hjälpa mig eller kanske dem att jag kunde ge

trots min egen nöd hjälpte jag andra till tröst och glädje...

 

det slår på trumman...

 

det blev själklart att jag tvingades överge dessa efter en tid...

att inte kunna bli hörd tog ju oerhört på min person... ... ...

att aldrig bli sedd för den man är eller skapad för att leva...

för hur osannolikt det än låter levde jag i nuet och med kraft

jag skapade ett liv för mig och barnen och vi var glada ihop

 

då kom det som man inte kunde föreställa sig någon kan göra

dessa hjälpta gaddade ihop sig och påstod att jag var falsk...

jag förstod då och var klok att ta hand om mig och barnen

vi övergav dessa destruktiva krafter som vägrade mig livet

de förbannade endast att jag bett om hjälp för mig själv...

 

det slår på trumman...

 

varför ska hon ha hjälp hon som tycktes ha allt redan

hon som kunde fostrar sina barn, koka soppa på en spik

hon som kunde sy och måla, spela instrument och sjunga

hon som skrev sina egna visor och diktade sagor då och då

då kallade de mig istället för wannabee konstnär, musiker, poet

 

alltså jag fick inte behöva hjälp eller vara svag eller stark...

jag fick inte uttrycka mig i konstens alla medel eller existera

jag fick inte enligt dessa ha egna intressen eller behov... 

och inte ens fick jag när jag anmälde förrövaren upprättelse

vad hade jag gjort? jag sörjde att jag blev till ingen för dessa

 

det slår på trumman...

 

jag sörjde för att mina barn hade en osynlig mamma

men jag gladdes åt att jag fanns där tillsammans med dem

för jag fanns där för mina barn mitt i allt detta och älskade

hur de andra än försökte trampa på mig blomstrade jag

men jag blev på min vakt för alla dessa mörka energier

 

som om man inte får utvecklas till kreativ överlevare

som om man inte får bli en god förebild till sina barn

som om man inte kan förena både överlevnad med uttryck

uttryck för konst och klokskap och samtidigt ha behov

för det skulle jag veta att jag var och skule förbli - tacksam

 

tacksam över att de var mina vänner, att de valt mig

tacksam över att ha fått begåvning så håll munn på mig

tacksam över att någon ens tittade åt mig, lät mig hjälpa

tacksam över att bli tillintetgjord för beviset jag var någon

tacksam över att vara ingen alls för då kunde ingen se en

 

det slår på trumman...

 

om ingen såg en kunde man inte nås av andras illdåd

om man var ingen kunde ingen hitta en för att slå en

om man inte syntes kunde ju ingen göra en till ingen

så att vara ingen var vad de tyckte att jag borde varit

de sa att det var mitt eget fel att jag råkat illa ut, fundamentalt 

 

de hade en syn på att jag valt att bli den jag var - offer

att jag hade valt att handskas med livet oförsiktigt

de menade att jag hade inte gjort det fundamentala 

att välja att vara frisk, att vara fri från andras illdåd

att jag valt att utsättas och bli skadad istället för livet

 

det slår på trumman...

 

villfarelserna de for med var otroligt sjuka i sin helhet

de trodde på allvar att pedofilen djudits till min kropp

att jag bjudit in och valt att bli våldtagen som ett barn

de trodde att jag valt att bli misshandlad och våldtagen

de sa att jag själv rådde för det och fick skylla mig själv

 

det var det sjukaste jag hade hört och kunde inte tro det

att för att jag en gång bett om hjälp så skulle de säga detta

polisen, rättsväsendet, åklagaren, innan dess sjukvården

och samtidigt alla dem jag hade omkring mig dagligen...

jag insåg hur osunt människor tänker om andra... chockad!!!

 

det slår på trumman...

 

ja jag var chockad för så tänkte ju inte jag själv om behövande

att dessa skulle missunnas hjälp och ges skulden för sin utsatthet

aldrig i min värld att jag skulle ha svikit någon på det sättet

jag hade alltid lyssnat och brytt mig om andra i deras nöd

så varför behandlades jag som skit av vissa i kretsen min... ?

 

till sist kunde jag bara skydda mina egna barn och gå 

jag gick därifrån denna flummiga godtyckliga energi...

för denna energi var mörk och svart och drog oss ned

jag skapade inte mitt liv för att andra skulle se ned på det

mina barn skulle inte se sin mamma tryckas ned mera

 

det slår på trumman...

 

jag var tacksam för att de bekänt färg och erkänt sin status

jag kunde se att det var djupt osunt att fortsätta vara där

sedan kände jag inte mer än att jag beklagade deras sätt

de kunde inte erkänna mig som en människa värd kärlek

de kunde aldrig ge eller dela med sig av värme eller vänskap

 

dessa ville bara ha själva och omgärda sig med en illusion...

de var i tron att de var gurulika halvt profetiska sanningssägare

att deras uppgift var här på jorden att tvinga på andra deras syn

det de kallade sanningen kände jag var djupt rotad avundsjuka

jag överlevde inte endast utan jag hade lärt mig att leva också

 

var det detta de inte kunde med att jag strålade av livet självt

att jag hade en fin relation till mina barn och stöttade dem

medan de bara pratade om goda realtioner hade jag det på riktigt

var det detta att jag inte levde i en illusion, utan var sann...

var det vad som stack dem i ögonen att jag valt livet trots allt

 

det slår på trumman...

 

jag lät frågorna tystna ganska snart och fortsatte lyfta mig

jag lyfte mig ut ur allt detta dåliga för mig och barnen då

det fanns saker att uträtta som inte handlade om att försvara

jag behövde inte försvara att jag redan fanns till och existerade

jag behövde inte försvara att jag överlevt och valt livet...

 

men jag såg en av alla dessa tyckare på tv en dag...

han hade blivit påkommen att utge sig för att bota sjuka

han menade att med platskoppar och illusion botas cancer

tänkte att jag gjort gott i att hålla mig borta från illdåd

människor kan begå illdåd mot andra på många olika sätt

 

det slår på trumman...

 

trots att jag får leva med en djup smärta av andras illdåd

jag kan säga, att jag inte bara överlevt utan att jag faktiskt

i allra högsta grad lever och har levat mitt liv här och nu

 

idag har jag beviset i starka vuxna självständiga barn och

ser barnbarn som fostras till starka kärleksfulla människor

sådana människor som inte kommer begå illdå emot andra

detta att veta får mörkret att skingras omedelbart...

 

vi slår på trumman...

 

 




Fri vers (Prosapoesi) av Solstrale VIP
Läst 384 gånger och applåderad av 17 personer
Publicerad 2020-04-15 11:10



Bookmark and Share


  Blomma-Stjärna VIP
jag läser och känner med dig i det härdaste och svåraste en människa kan gå igenom att både utsättas för illdåd och nekas att få bearbeta det med andra som ger stöd och tröst... det blev kärleken inom dig, kärleken till dina barn som gav dig styrka och inspiration - självständiga kärleksfulla vuxna barn är som ett livets svar - du kan tänka och göra gott - du har en inre kompass - och att påminna dig om detta får mörkret att skingras omdelbart
2020-12-30

  WyS VIP
Berörande livsberättelse som trots stor smärta övergår mot slutet i en själslig seger! Tack för din öppenhet!
2020-10-19

  Helena Leijd
så starkt naket så bra
2020-05-08

  Bodingen VIP
Starkt jobbat, guldstjärna!
2020-04-15

    Lena Staaf VIP
Vad ont kan inte människor göra mot varandra genom oförståelse, nedsättande omdömen och genom att okänsligt sätta sig själv över andra. Illdåd kan inte göras ogjorda men kan lindras genom att någon/några kan lyssna och förstå. Din dikt är ett förtvivlat rop men samtidigt en stolthet över att ha klarat att ge barn och barnbarn en god tillvaro.
2020-04-15
  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP