Den människa som i sig själv är svag
Ger bud åt andra människor ”bli som jag!”
Hon ser likt räven något som hon trår
Och säger ”surt” åt sånt hon inte når
Hon skapar värden som hon sedan lär
Bekänner då sin egen karaktär

Och stoikern vill som naturen bli
Men säger därmed också ”bli som vi!”
För även om naturen är mig kär
Så är den fjärran allt som stoa lär
Hur kan naturen full av mörka snår
Spatsera i Marci Aurelii spår?

Jag stöter från mig allt som heter tvång
Och väljer bort den port som kallas trång
Den breda väg som ”leder till fördärv”
På den jag intet fann utom mig själv
Den enda lära jag ger örat till
Är den som lyder ”gör vadhelst du vill!”