Med masker av barndomens föregångna ansikten över våra egna bevittnar vi vårt verk
Två kroppar och en krubba, byggd med av tiden sargade händer
Detta konstverk vi nu bär ner till vattnet
Detta konstverk vi nu bakom dåtidens masker beskådar, leende utan att blinka, när det tar eld och brinner
Sjön är som natten runtomkring och som kommande morgon även kommer att vara; mer stillsam än någon annan
En efter en går vi sedan i, för att följa det falnande ljuset ner i avgrundens mörker
På ytan flyter nu endast barnens oskyldiga ansikten, leende utan att blinka