Selokenhjärtat gungar
i sitt mjuka svall,
drar i förtöjningar förstrött
när dagen sveper snart
sitt glesa ljus
om kroppens tunga mörkerkött
och viskar alla ord
i fuktiga fonem,
könsmoget stinna, erigerade,
som ordlekarnas penetrator
svårt penetrationsbenägen
i de flesta lägen
uti språkbrukens amärer,
bland baldersbrå och blåklintsflockar
runt ormen på den varma stenen
uppå åkerns ö i historiken;
människan i regel kåt, besviken,
vovven alltid nyfiken på tiken,
man missförstår inte mimiken

men Metroprololhjärtat vyssjas
i sitt lugna svall,
drar i förtöjningar förstrött,
för amorösa äventyr för trött