I sanden ligger picknick-filten och våra handdukar.
Det är en bit ned till vattnet.
Sanden bränner under fötterna, solen står mitt på himlen och steker.
Jag vill ned till bryggan.
Sandbacken är brant och stenigt.
Jag och min vän går försiktigt ned mot bryggan.
Vinden är kraftig och tar tag och det är lätt att falla när stenarna
rullar under våra fötter.
I vattnet ser vi simmande människor som får kämpa mot de kraftiga vågorna.

Uppe på bryggan går jag ned på stegen. Viden är ihärdig men ljum.
Jag känner hur strömmarna slår mot mina ben, vågorna är kraftiga.
Jag står där en stund, tittar på alla som badar runtomkring.
Men efter ett tag ångrar jag mig och kliver upp.
Min vän har satt sig på bryggkanten för att doppa sina ben.
Men det dröjer inte länge förens hon också ångrar sig och
drar upp sina ben. Hon känner att något svider till på baksidan
av hennes lår. Det är den vassa bryggkanten som rivit upp ett skrubbsår.
Hon vill tillbaka till picknick-filten. Smärtan av såret
gör det jobbigt att gå.

Plötsligt slås båda av känslan att vi måste bort här ifrån. Nu!
Vi springer upp i den branta och steniga sandbacken,
svetten rinner längs ryggraden. Såret svider.

När vi packat ihop allt i våra ryggsäckar, står vi vid kanten
och ser ut mot det mörkblå havet som tycks lugnat sig.
Vinden slår inte lika hårt mot öronen längre.
Det är alldeles tyst. Några moln skuggar solen.
I stillheten drar sig vattnet sakta tillbaka, sandbottnen blir synlig.
De solande människorna i sanden drar sig bort, solen är nu helt skymd av moln.
Himlen börjar mörkna. Tiden känns långsam.
Min vän ropar att vi måste skynda oss till båten, till färjan som står på andra
sidan av stranden.
Vi springer mot hamnen, ett dovt åskmuller hörs bakom oss.

* Del 2 finns på nästa sida ”Båten” del 2 av 2 *