inmålad i ett hörn

bland andetag och asfaltsbrus

fylls jag av allt det där

som även i vrån

är tystnad förväxlad med tomhet

jag skärskådar min omedelbara närhet

det visuella krackelerar

sluter mina ögon

lyssnar orons alla delar

fruktan eller fjäril

i sprickor sipprar golvdrag

söker sig en luftström emot min ankel

hörs ett flöde från mitt utanför

maskrosen som växer genom muren

osynligheten som får luft att sjunga

jublet i det allra minsta när knoppen frigörs

jag dras med i liv som föds

och jorden bågnar