försänk dina bojor i mig,
låt ruset vara existensen
och det absurda ögonblicket
som trädets rötter är färglösa, krypande och där
vad man än tänker.
som äventyrets värkande natur och det onåbara förflutna
med en kvinna eller man, som skriver texter
åt elden,
medan nattens Paris med stilla ansikten vill tolka det fullkomliga.

höj oss över mörkret och regnet; adrenalinet i det våta träet som är impulser av ren tillvaro,
den snygga besattheten av det som ligger och dör i alla rum.
sjunk med ditt hårda skelett, det som är men inte du
de klibbiga ödlorna kring husen som lyser av tröttsamt arbete,
målningarna som betraktar oss i perfekt tid.

minnet av städerna och orden som döda flugor,
bara man orkar veta

sitt äckel.