Klen är du, en trött lakej,
som vänder kappan åt den vind
som bäst ger frukt åt bleknad hind;
Gladiolus vingar klingar ej

för hederns glatta benskörhet,
kappans knappa fromhets form.
Diogenes varde bragd i storm
över skriftcensurens konstlöshet.

Ditt värde mäts i gyckelspel,
kulturprofilens högmanér.
Den vise vänder veken in
mot eget vandels tunna skinn.

Blid och god är modet nog,
det strama spelets hjältemod,
men sanning bär en bördig jord
vid Lokes dunkla slagordsbord.

Hälften spinner min försorg
för ändamålets onyxborg;
Diogenes blinda godhets rus;
Gladiolus, nådens milda krus.

Vet min gud nå'n hejdens sejd?
Tvaga tungans rikedom.
Sinnlig är vår folksjukdom,
glätta lärdoms hala nejd.

Sauromatums kraft är stor
i ordkonstnärens vilsna hor
Men mäktig är en blind poet,
en udda spord realitet.

Grip ditt tunna stråk i bläck,
du blinda narr av bittert blod.
Dikta du i tappert mod;
jag ser ditt sinnes skönhetsfläck.

Grymta kan du, lömska märr,
men se ditt eget sinnes slam
det är ditt ödes blinda lamm;
tvaga nu ditt hjärtas ärr.

Det du dryftar vid mitt bord,
en satir så hemmagjord,
att jag, den store diktens gud,
låter visa mig i ordens skrud?

Ängslas gör mitt jotunblod,
du prövar ont mitt tålamod;
varsamt nu, du gör mig vred,
låt oss vörda ordets smed.

Jag räds dig ej, o lögnens far,
hoten rinner av min barm.
Jag ser igenom skrudens harm:
valpens glesa självförsvar.

Säg mig då, mitt mänskohjon,
varför rösten din bär ton
av skalvets skrämda karaktär
och svettens glans du ynkligt bär?