Vad gör man i coronatider? Jag gissar att ni som jag får alldeles för mycken tid över. Vi städar och röjer i något desperat hopp att om jag bara är duktig så kanske jag slipper ut ur min karantän. Och så ser vi tv.

Jag ser gärna på Den stora älgvandringen, även om det är långa perioder då man inte ser mycket av de ståtliga djuren. Jag tittar på tranorna i Hornborgasjön också, men jag föredrar de lugna älgarna. Långa stunder ser man inga djur alls och så var det den gången jag nu skall berätta om
Jag minns att jag hade väntat länge då helt plötsligt en stor flock med älgar kom vandrande. Några kor, några ungdjur. De hade inte brått, nafsade efter kvistar, och några av de väldiga djuren bara stod innan flocken började dra sig bort mot sjön som skymtade ett stycke bort. En stor älgko stannade kvar och plötsligt vände hon och gick rakt emot mej. Helt plötsligt fyllde det väldiga huvudet hela rutan och hon såg stint på mej.
Helt plötsligt kände jag att jag måste säja något, som om kon väntade sig det.
–Hej, sa jag. Hej!
Naturligtvis svarade hon inte, hon var ju i tvn. Då händer det otroliga, det som inget av mina barn tror på när jag berättar. Helt plötsligt sträcker älgen fram huvudet mot mej och ser mej rakt i ögonen. Jag blir inte rädd, det är så omöjligt. Det händer inte. Men det stora huvudet är strax framför mej, jag känner den vibrerande andedräkten och den fräna vildlukten. Jag måste göra något. Så jag sträcker fram handen och smeker den sträva mulen. Flera gånger. Men måste jag inte säga något?
–Du är allt en fin älg, säjer jag. En bra älg!
Så smeker jag henne igen och plötsligt är hon bara en bild på min tv men hon tittar fortfarande på mej. Står kvar när alla de andra älgarna ger sig iväg bort mot sjön som skymtar bortöver.

Nu ringer min son och jag berättar naturligtvis hela historien för honom.
–Den var så vacker, sa jag. Och huvudet så stort. Jag tror att den tyckte om att jag smekte den. Och den tyckte om mitt beröm.

Min son blev alldeles tyst och sedan frågade han om Jenny Strömstedt också brukade komma ut ur ttvapparaten. Eller Greta Gris! Så pratade han lite vanligt och sedan började han dilla om en framtidsfullmakt. Utifall att…
Nu blev jag irriterad. Avslutade samtalet med att skylla på något. Och sen blev jag sittande i soffan. Att han inte begrep. Och älgen står fortfarande kvar och tittar på mej.
–Det här kommer ingen att tro på, sa jag till älgen som naturligtvis inte kunde höra mej längre.
Då hände det otroliga. Älgen blinkade åt mej!! En riktigt retsam blinkning, Och sedan vandrade hon bortöver mot de andra älgarna.

Och på min matta låg några hår från älgkons huvud.