Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Silverräven


Du såg mig aldrig då
där jag brukade gå,
över Västerbron.

Jag fattade aldrig att det var du
och din gitarr, forever.

Du höll så tryggt om den
och greppade ackorden så varsamt.

Din sång och melodi träffade mitt hjärta
och jag önskade så,
att det var jag där i din låt.

Jag tänkte på dig och mig
men jag var alltid alldeles för ensam.

Du såg mig aldrig då
där jag brukade gå,
över Västerbron.

Jag brukade stanna till i Hornstull
ta en öl hos Andre på BP.

Ibland dök jag upp bland vännerna
hos Helena, på kamratsoppa.

Jag kunde aldrig förstå
att du inte var den som skulle laga mig.

Jag borde nog ha slagit mig fri
från tankarna och tvånget
om mig och dig in absurdum.

Det var en dag i augusti
när jag såg att du hade fått grått hår.

Du hade blivit en vacker silverräv.

Men jag är fortfarande likadan,
nu som då, aldrig någon som du skulle se.
Eller överhuvudtaget överväga att tänka på.

Du såg mig aldrig då
där jag brukade gå,
över Västerbron.

Alltid lika grå, alltid lika ledsen
någon som du aldrig skulle kunna förstå.




Fri vers av Glöden
Läst 207 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-05-02 15:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Glöden
Glöden