när vi sågs i slutet av den sommaren
de sista kvällarna innan slutet kom på riktigt
brukade du säga att det kändes som om jag hade landat
du hade landat med, sa du
tagit av dig kostymen och skorna och
känt gräset mellan tårna
låtit fötterna slå rot
som Richard Gere i Pretty Woman
men jag var ingen hora, förstås

jag vet inte om det var en ursäkt att
låta mig falla fritt

redan då tänkte jag att
mina fötter aldrig stått mer eller mindre stadigt än såhär
jag ville förklara för dig att jag
bara speglar vad du är
jag vet inte hur man blir något annat

du var äldre än jag, några år bara
kändes alltid som om du var mer genomtänkt än mig
när du rabblade dina inövade svar
om hur dina föräldrar format dig
och vem du strävade efter att vara
jag tänkte att jag inte visste varifrån jag kom eller
vart jag skulle ta vägen sen

så det är väl ingen chock
att jag står här nu

håller ut händerna, greppar i luften
reflexmässigt, som ett barn klänger fast runt halsen
men jag har ingen att vara fäst vid och
tanken känns kvävande än
var det därför jag alltid ville att du skulle
kväva mig?
kunde nästan känna hur
min barndoms misstag
utkristalliserade sig
i orden jag skrek

kan inte minnas vad det var som sas exakt men
nu minns jag dig alltid i regn