Jag lever precis utanför
En spökvärld vars skuggor
Ligger ovanpå den förlorade sonen
Som lär sig leva lite varje dag
I det gravmonument över meningslöshet
Som rasar över oss

Mitt livs största hinder
Är att jag inte vet vem jag är
Så jag gör ett beläte till min egen ära
Men allt var bara teater, förbannad jävla teater
När jag konstaterar att jag vill bli fri
Och känna någon slags nåd

Egenvärdet liksom fångas av vinden
Blåser ut mot havet
För utan självaktning gör jag mig sjuk
Av förödmjukelse
Jag är varken arg eller olycklig
Jag har bara ont

En liten tid vi lever här
Med mycket möda och stora besvär
Tar motorvägen hela vägen hem
En autobahn genom blodomloppet
Gatlyktorna kastar skuggor över
När vår värdighet reas ut