Orden finns bara nu
aldrig i går och aldrig i morgon.

Orden som inte blev sagda kommer inte igen.
Förlorade ögonblick som för alltid studsar inom oss,
repar hål i hjärtat,
klistrar själen till tarmarna,
påminner oss om förgängligheten genom sura uppstötningar.

Jag har raderat det förflutna nu,
jag har raderat
behöver tomma papper för att absorbera tårar
behöver nya sorger att dränka mig i.

Jag tänker på människorna och sörjer.
Vad har vi gjort med varandra?
Vad har vi gjort med världen?
Var någonstans doftar häggen i år?
Var är inte verkligheten i svartvitt?

Söker benådning
söker nya vägar att gå
söker meningar och söker tröst.

Orden hinner inte fram
det gör de aldrig.
Det fanns alltid mer att säga,
alltid mer att ge,
alltid en smekning till som borde nått fram.

Det är livets paradox - det är dödens villkor,
det är vårt födelsebevis och vårt testamente.
Det smärtsamma med att vara människa
och det bejublade vackra.

Håll mina händer genom dessa timmar,
gå mina steg,
andas mina andetag,
dunka mina hjärtslag,
låna mig ditt hopp - mitt är vilse.

Orden nu

i tystnad

sagda