Lägger ner liv vid liens spets 

den ytterst, vassa. Packar ihop 

dåtiden i pressade veck och 

i den förskräckligt tomma hallen 

skriker framtiden så hest 

hade så förbenat gärna velat krypa fram 

naken och lägga örat emot golvet 

i det tomma utrymme som uppstår mellan 

sorgens nödvändiga val och de av drömmar 

färdigmöblerade utrymmet 

det är söndag. Den sprittande livskraftiga delen 

letade febrilt efter terrakottakrukor - ett tryck till 

och kontot hade närapå tömts. En hel natt i febrilt 

letande kring djup i kruka och valet mellan klättrande 

rosor eller vildkaprifol. 

Att vara vi. Krypa ner tillsammans och låta världens 

brus bryta mot kroppar. De rena. Den 

utsålda. Offrande. 

söndag. Tröttheten äter mig inte. 
Rosen kommer vinna. Den gulbleka.