Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Isolde Vargbane

 

 

Varje natt väcktes jag av dem. Bestarna som bröt sig in genom dörrar och fönster, det var deras morrande som väckte mig. De liknade hundar. Jag stirrade vantroget in i deras gula ögon, men vargarna grinade tillbaka, visade tänderna.

Varje natt stirrade de på min säng, men jag inbjöd dem aldrig. Än i dag grubblar jag över att de inte bet ihjäl mig, utan bara slickade sig om munnarna och gnisslade. Nätterna fortgick tills jag förstod att de inte  kunde nå mig, istället började de slåss sinsemellan. Varje morgon fann jag pälstofsar och levrat blod. Ibland fann jag ett ihjälbitet djur.
I mörkret kunde jag inte särskilja någon, därför uppfattade jag alla som lika. Om någon undrat vad jag tyckte om de nattliga besöken, hade jag svarat sanningsenligt de plågade mig, men numera äcklades jag av monstren som ständigt torterade mig.
Så kom natten när jag fått nog och bestämde mig för att dräpa vargarna på något sätt, stirra dem rakt in i vitögat.
En natt kröp jag, för att undvika vargarnas bråk upp på skåpet i mitt rum och började lysa som en måne. Och det otroliga hände. Vargarna samlades nedanför och började yla. De rynkade nosarna sjöng OOOO. Natt efter natt rann ut inget hände,  men till slut blev jag så dammig att inget ljus strålade från mig mer. Vargarna blev allt tystare, tills de tystnade helt och försvann. Och rummet bäddades om, gardinerna skiftade färg. Och miraklet hände växterna på fönsterbrädan sköt nya skott och blommade.

 




Fri vers av the wildcat VIP
Läst 35 gånger
Publicerad 2020-05-11 13:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

the wildcat
the wildcat VIP