Jag har alltid gillat havregryn, inte kokta till gröt men som de är, ångpreparerade och tillplattade. Till detta tar jag en skvätt mjölk och någon tesked strösocker. En enkel, anspråkslös föda som fint speglar min simpla karaktär.

Efter ettan i småskolan som det hette då,  läste jag allt, på förpackningar och skyltar, och jag slukade böcker med bokstävlar och allt. På havregrynspaketet kunde jag läsa om råkor och storkar, för det stod notiser både om råkost - hur den nu tillverkades, samt om storkvarnarna - varför  man nu måste varna för dessa flygande fjäderfän.

Numera finns ju också det något pretto och men moderna over-night-oats men jag håller mig till mitt vinnande koncept eller recept, okokta men ångpreparerade havregryn.

Och det finns ju även en uppsjö av müslisorter och flingor idag, den ena dyrare än den andra, men jag lämnar ej min barndoms favoritmellanmål.

En gång havre, alltid havre.