Min farmor vid blomstrande körsbärsträd med fågelbo. Där ännu mer kärlek kan få gro.
Min pappa vid tornparken bodde. Där jag växte upp. Iallafall helger.
Ett hem med minnen. Ett hem med dina loppis fynd. Nu när jag ser foton. Lägenheten endast ett skelett. Ett tom skal.
Att det bor andra där sedan länge. Känns så fel. Så fel. Det är ju där du skulle bo jämt. Alltid. För evigt.
Jag har ett kasettband från när jag var liten och vi pratar och jag sjunger. Har inte klarat av att lyssna på det än. Vet att när jag gör det kommer själen brista och hjärtats tårar rinna.
Jag ser mot stjärnorna där du och farmor vackert glittrar tillbaka. Jag känner er inom mig.
Pappa för alltid hjärter kung. Jag saknar dig mer än de tårar som någonsin runnit längs min kind.
Farmor för mig alltid hjärter ess. Jag saknar dig mer än jag saknar mig själv.
Nu fortsätter jag på livets resa.
Men ni finns med mig natt som dag. Dag som natt.
Kanske blomstrar körsbärsträdet vid regnbågens slut. .
Det är vad jag önskar iallafall.