På arbetsplatser med tystnadskultur
blir personalen som djur i bur
det som inte får sägas under dagen
sväljs ner och samlas och fräter i magen.

Jobbklimat som rötslam med tungmetaller i
ger tunghäfta och grogrund för angiveri
ett häftplåster på missnöjet, detta varande sår
med nytt svallkött för varje dag som går.

De stressade och utslitna där hoppet sänkts till noll
ska ändå drivas på med okänslig detaljkontroll
slutkörda, överkörda som av en självstyrande bil
försöker de förgäves att hitta en ventil.

Nu hörs ett litet gnissel, kanske ett hoppfullt ljud
hon höjer rösten, hon som är vårt skyddsombud
och om hon inte omplacerats nästa dag direkt
så för hon våran röst och därmed hoppet har hon väckt.

För personalen har tillsammans kreativitet
en guldreserv som kommer fram vid rätt omständighet
ett fel kan alla göra för vårt jobb är inte lätt
en klapp på axeln, kom igen, till slut blir det nog rätt.