Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

broar 6


Det blir kväll och himlen mörknar, men stjärnornas ljus är ännu för svagt för att de ska träda fram på firmamentet. Månen lyser bara med sin frånvaro.
Min väg leder över bron som förbinder stadens båda delar med varandra.
Mitt på bron stannar jag till och låter för en stund tankarna uppgå i det skummande vattnet.
En plötslig vindil får mig att åter vakna till och fortsätta mot den andra sidan. Till höger ser jag något som fladdrar lätt i vinden. Det är en scarf som någon knutit runt räcket och sedan lämnat kvar. I skenet från närmaste gatlykta ser jag att scarfen är röd. Jag lutar mig fram över räcket och spanar ner mot vattenvirvlarna. Ingenting. Jag blir stående, obeslutsam, ser mig omkring. Ska jag lossa scarfen och ta den med mig, eller ska jag låta den hänga kvar som för att markera platsen? Till slut löser jag upp knuten och låter scarfen falla ner i det snabbt förbiglidande vattnet.






Prosa av utkanten
Läst 44 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2020-05-16 16:24



Bookmark and Share


  Bjarne Nordbö VIP
Som en scen ur en film. Snyggt.
2020-05-18
  > Nästa text
< Föregående

utkanten
utkanten