Med sitt långa lockiga utsläppta hår och röda korta åtsmitande klänning går hon in mellan träden. Klackarna sjunker ner i den mjuka marken. Hon tar av sig dem, kastar dem i en gyllene lövhög till höger om stigen hon inte följer, de försvinner under ytan. Marken känns som sand under hennes fotsulor, mjuk och följsam. Solen skiner från en turkos himmel, smyger in mellan björklöv, eklöv, boklöv, palmblad, värmer hennes panna och de nakna armarna. Läpparna smakar amerikansk artificiellt sockrad citronläsk från hans kyssar. Det doftar sjö, någonstans kluckar det. Med uppfyllt hjärta går hon i vattnets riktning.

Frosten glittrar på kanterna av löv och blad. När hon andas bildas små moln, hon ser dem formas och skingras. Trots kylan omkring henne är hon varm, varm, varmare än någonsin. I blodet rusar hans ord, hans löften. I huvudet dunkar minnet av sött vitt vin och hans starka armar omkring henne. Ovanför dem stjärnor över en sen himmel. Hans leende i hennes hår. Viskningen, deklarationen. Det vackraste minnet, allt hon kan tänka på.

Långt bakom henne rullar mörkret in som havsvågor. Hon räds det inte. Räds inte något. Inuti henne ryms så mycket liv att det inte kan hållas instängt, huden sprakar som av statisk elektricitet. Varje steg hon tar bär hans namn.

Mellan träden framträder en sjö det ångar om. Där finns ingen strand, ingen sluttning ner mot vattnet, marken bara upphör precis vid den himmelsblå vattenytan som i långsamma vågor då och då sköljer över gräset. Hon hör hans röst innan hon ser honom. Han sjunger lågt, nynnar en melodi om frihet, om att ständigt vara på väg, om att aldrig komma fram. Den är välbekant, han har delat den med henne förr, hans hjärta har slagit i takt med den många gånger tidigare.

Han ligger på rygg i vattnet. Det mörka håret flyter ut som bläck kring hans huvud, den vita skjortan är nästan helt genomskinlig och de blå jeansen ser tunga och natthimmelsaktiga ut. Han flyter inte långt från marken, hon slår sig ner på knä i det frostkrispiga gräset – det väter hennes hud – och hon kryper mot vattnet tills hon når honom och kan dra honom närmare sig. Hon lägger en varm hand på hans kalla bröst, rakt över hjärtat. Han nynnar vidare. Blanka ögon. Refrängen kommer, hon sjunger med, deras röster blandas som mjölk och te och hon ryser. Varje litet hårstrå reser sig.

”Jag måste bort. Vidare. Måste börja om.”

Sången är slut och hans röst är hes. Han ser inte på henne, bara rakt upp på solen.

”Nej”, säger hon.

Hans fötter sjunker, hon griper tag i hans skjorta, drar honom mot sig, försöker få upp honom på marken, men det går inte. Det är som om starka händer från djupet håller i honom. Hon ser över kanten, men fingrarna är osynliga.

”Kom igen”, säger hon. ”Kom upp.”

Svettdroppar på hennes panna medan hon kämpar med hans kropp. De långa lockarna kysser sjön, förlorar sin glans, sin stuns. Hans knän försvinner under ytan, hans ansikte är orörligt.

Hon hoppar i, tänker att kanske kan hon knuffa upp honom i stället. Ser upp för en sekund, lägger märke till mörkret som närmar sig från skogen, illamåendet sköljer över henne. Hon tar tag i hans ben, i låren som inte längre träffas av solens strålar. Försöker trycka dem uppåt, men det är som om han befinner sig i cement. Runtomkring henne är vattnet mjukt som luft.

Hans höfter drunknar. Hon pressar hans kropp mot marken igen, varenda liten muskel i hennes kropp arbetar för att få upp honom, men det går inte.

”Hjälp mig”, ber hon. ”Gör nåt!”

Han ligger stilla, armarna utmed sidorna. Munnen nollställd, ögonen öppna, kinderna bleka. Hon lägger en hand på var sida om hans ansikte, försöker få honom att se på henne, att åtminstone vända huvudet mot henne, men det är fixerat. Den nedre delen av magen sjunker, hjärtat slår i hennes tinningar.

”Snälla”, säger hon i hans öra, hennes läppar sedan mot hans blodlösa kind.

Hans händer under ytan, underarmar, armbågar. Pulsen svag under hans hud, hon känner den knappt alls. Under några korta sekunder minns hon hur den dundrade mot hennes bröstkorg bara några timmar tidigare. Det här lugnet känns absurt, fel, vidrigt.

Bara ansiktet är ovan ytan. Han dras ner millimeter för millimeter medan hennes händer flyter uppåt. Hon inser att det är sista gången och böjer sig över honom. Pressar sina läppar mot hans, smakar söt läsk och kyla, näsorna krockar och hon bryr sig inte om att det gör lite ont, att hennes tänder möter hans. Det är den hårdaste kyss hon någonsin har givit honom, hon vill att båda deras munnar ska blåmärkas. Att de ska värka för alltid, att hon aldrig ska kunna bli kvitt minnet av känslan av hur jorden vred sig kring hans axel.

Efter en alldeles för kort stund – långt innan hon är redo – kysser hon sjön.