Efter mellanmålet rörde sig gymnasieklassen åter mot ön på myren. En av eleverna försökte med vilje hamna sist i raden av de andra ungdomarna och lärarna. Hon ville se sig omkring i lugn och ro när det var tid för utflykter.
Men nu följde hon inte alls med de andra. Eleven stod kvar på spången. Hon tittade mot marken vid sidan. Något blänkte till i ögonvrån alldeles intill. Det låg halvt nedgrävt, eller snarare nedsjunket, mellan tre tuvor av torv och gult gräs.
Hon sträckte ut armen mot föremålet. Ryggsäcken vinglade till men hon lyckades hålla balansen. Det gick precis att nå, men det satt som fast. Efter en stunds lirkande drog hon upp en stjärnskruv. Med den följde långa växtdelar som fladdrade i vinden.
Hon tittade på fångsten. Att det faktiskt var en skruv var nästan omöjligt att avgöra. Den hade flera vittrade delar som nästan virvlade i väg i blåsten.
Hon hörde någon ropa hennes namn och blickade bort mot ön. En lärare och två vänner hade vänt sig om och kallat på henne. Hon reste sig och var snart i kapp klassen.

11 500 år tidigare lämnade isen området. Millimeter för millimeter. Bakom den djupfrysta, gigantiska, malande väggen hamnade en öppen yta i dagern. I dess mitt bildades en konformad hög med morän, sten, jord och grus. Allt var uppblandat med ett smärre berg av smältande snö. Näringsämnena var framme. En leverans för markens mikroorganismer. Den tidigare inkapslade energin var frigjord.

Helikopterns vingar förde ett öronbedövande ljud. Kastvindarna sändes nedåt med stormstyrka och ruskade om vegetationen med frenesi. Georg, piloten för dagen, sänkte den kvadratiska lådan med virket ytterligare några meter. Det var ett finstilt precisionsmoment. Boxen var nu inom räckhåll för Mari. Hon greppade två av de röda selarna som var spända runt lasten och lossade sedan alltihop från låsanordningen som var fäst vid kabeln under maskinen. Mari böjde huvudet uppåt mot Georg och gjorde ett tecken med handen. De båda vinkade mot varandra och Mari satte sig på huk och höll i sin mössa. Helikoptern trotsade gravitationen och svävade uppåt. När den kommit tillräckligt högt girade den ett varv runt och flög i väg mot skogsbrynet i öster. Mari spanade efter den samtidigt som dånet förvandlades till ett avlägset surrande. Till sist, när den försvunnit bortom trädtopparna i fjärran, hördes bara vindens sus. Hon såg sig omkring.
Framför henne fanns ön. Åt sidorna oceanen. Ett landhav. Det var den bästa beskrivningen hon kunde komma på. Ordet låg närmare till hands än ordet myr. Visst var det en sådan och benämningen på naturtypen var vedertagen. Men när hon jämförde anblicken av denna vidsträckta region med havet, då var de snarlika.
Hon hade vid något tillfälle memorerat namnet på en ö i Polynesien i Stilla Havet. Kartor var något hon gärna ägnade sig åt att studera på fritiden. I atlasen verkade ön Eiao, trots att den var belägen i en arkipelag, vara en av världens mest avlägsna platser. När Mari var här ute kunde hon få för sig att hon nästan befann sig där. Skillnaden var att Eiao säkert hade fler än en invånare. På Mamerge myr var Mari för sig själv.
Det hade hon varit under anläggandet av spängerna i snart sex månaders tid. Undantaget var de korta kontakter som helikoptertransporterna innebar. Här hade hon fått nya perspektiv. För varje dag föredrog hon mer sällskap än det hon själv utgjorde. Precis i början hade hon trott att ensamheten skulle bli en vanesak. Men det var som om myren var ett oföränderligt landskap, inte ens årstiderna erbjöd några ansenliga växlingar. Skogarna hade mer variation, mer rörelse, mer liv.
Emellertid hade hennes spångläggning tillfört en sorts förändring här. Och visst var det så att myren med sin funktion som renare och reglerare av vattensystemen hade en levande flora och fauna, om än bitvis osynlig under alla otaliga tuvor. Det organiska materialet, de förmultnande växtdelarna genererade unika livsbetingelser. Mari hade också hört orrspel en av de första veckorna och iakttagit duvhökarnas cirkulerande i termiken. Bara några dagar tidigare hade en älgko kommit spankulerande med fjädrande kliv tvärs över hela myren. Men om hon tänkte efter kunde hon inte komma i från att hon kände sig klar med vyn över omgivningarna. Och klar, det var hon också snart.
Faktum var att hon bara hade 10 meter kvar till ön. Spåren av det lilla järnbruket som bearbetat myrmalmen var sedan länge igengrodda. Men minnen och kunskaper fanns fortfarande om personerna där. Om verksamheten, epoken och området. Informationsskyltar skulle snart delge den.