#DE_TRE

Viljorna ur skuggorna lösgjorde sig, och en passiv råkade vittna detta, under månnatten skulle två få träda fram:

Leta och Finna.
Leta sökte ständigt efter orsaker och undrade storögt:
— Varför lever vi i dunklet, när så många andra längtar efter ljus och sol?
Den passiva som inte brydde sig om att memorera sitt namn, väntade storögt i allomfattande skuggan på Finnas svar.
— Kanske är vi som frön. Finna log och blundade fridfullt och hon sög stilla på svaret och andades lugnt och stilla och tillade: *Vi behöver tiden för att gro. 
”Det där kan nog ta tid”, muttrade den passiva resignerat ut i skuggans höljda tystnad. Som om Leta var ett med hennes tanke eller så var det en slags synkronisitet utbrast Leta:
— Ja, vi får nog söka länge efter rätta förutsättningar, vi behöver luft, luckrad jord och näring och ljus som sätter igång det hela, och så behöver vi vila. Massor av vila!
Finnas ansikte andades frid, hon njöt av den inre bilden av ljusstrimman som smeksamt livar upp frön i vila.
— Bara, vara.. viskar hon.
Leta blir förbryllad, vrider sig rastlöst runt en trädstam och tittar frenetiskt runt, ser upp, bligar ner, söker jagat efter en anledning, en ledtråd, något som kan motivera att här, här kan vi sätta det där fröet.
— Men var? hon stampar otåligt med foten och fortsätter uppfordrande, nästan anklagande med gäll röst: Var??
Den passiva spetsar öronen och tänker: ”ja precis: var? ... och hur … och varför?” Finna ler, som hon visste något som ingen annan visste och hon svarade vad många sagt före henne:
— Gräv, där Du står. hon lyser upp inifrån, lyser upp hela skogsdungen och hennes leende tänder och månljuset verka dansa in i varandra.
— Här? Svarar Leta förskräckt.
— Du, ville ju veta, ler Finna. Visst, Du kan också - fortsätta leta.
”Leta?" den passiva blev nu riktigt irriterad! ”som om det inte fanns annat att göra. Vila t.ex.” Hon mindes alla stressande tankar om karma och uppmaningar som ”som man bäddar får man ligga”. ”Vadå? Hon låg ju lågt ändå. Eller??? ... kanske var just det, som var bra nu? Gör en inget blir det väl ingen konsekvens” Frustrerad väntade hon på Leta och Finna, vad skulle de säga här näst? Hon måste få veta! Leta bröt tystnaden, som varit kompakt i över en minut:
— Jag vill må lika bra som Du. Hur gör Du? hon vrider fingrarna hastigt mot varandra.
— Jag finner mig i situationen. ler Finna … och blundar godmodigt.
…
Letas ögon fylldes av tårar, hon förstod inte, och varför skulle hon leva där, i mörkret bland skuggorna bortom alla möjligheter, hon som ansträngde sig så? Hon vägrade! Hon skulle minsann visa dem att hon förtjänade så mycket bättre. Hon skulle finna en väg. Hon mindes alla hon älskat, men lämnat då det hade gjort för ont. Ont att påminnas om sin litenhet, sin brist, sina tillkortakommanden. Hon lade sig ner, grävde ner fingrarna i jorden och kände doften av fuktig skogsmylla och tall. Hon vattnade terrängen med sin längtan och hulkande gråt och kände sig ensammast i hela världen. Övergiven. Kvarlämnad. Straffad.

Finna tittade upp och såg ömt på Leta och sa:
- TACK, för att Du finns och är så äkta.
- Vem? Jag? Leta stönade och rosslade som yrvaket..
- JA, just Du min fina vän, jag är så glad att jag fann Dig, så jag har någon att dela denna vackra natt med. Vill Du så kan vi gå ner till sjön och bada. Vi kan dricka direkt ur vattnet, det är så friskt och klart. Vattnet är sammetslent och är ofta så varmt vid bryggan. Och mjukt.
- Nu? Leta svarar tvekande, förbryllat, omtumlad, förvånat. Du menar nu?... och att Du vill bada … med mig???
- JA! Du är en så fin vän, som jag tycker så mycket om. JA, jag blir glad! Om Du vill, log Finna och smekte henne mjukt och varligt som Leta vore en fågel, över handen.
Den passiva, tänkte: ”Tänk om någon hade gjort så med mig.” Hon log.
Månen reflekterade tre leenden som lyste upp i skuggorna. Träden susade vind bland björk och tall, sjön kände sig mera levande när frågan kom till skogen, så väl bemött. Behövd.

© Victoria DominiQue

 Foto taget i Hälsingland 2017