Aldrig så nära
Det var länge sedan nu. Han suckade lätt av saknad. Hon stökade i köket, diskade efter maten. Han såg på henne med längtan i blicken. Som om hon kände hans blickar i ryggen, vände hon sig om, slog ned blicken. Han vände bort blicken för att inte genera henne. De visste ju båda vad som fattades.
Hon hade dåligt samvete för det var ju hon som inte kunde. Hon hade försökt men det gick bara inte. Samlivet hade gått i stå. Han gjorde så gott han kunde, så hon lastade inte honom för det. Men nu hade hon bestämt sig för att göra ett försök till, och det samma kväll.
När de krupit ner i sängarna och släckt lamporna viskade hon i mörkret :- Får jag komma till dig en stund? Han svarade : - Javisst, kom du bara! Han blev varm av glädje. Hon kröp ner bredvid honom, lade armarna om hans midja. Att få känna hennes kropp så nära fick honom att bli upphetsad.
Hon kände hans mandom svälla och växa. Kände sig själv bli smått upphetsad. --- -Det är okey, du behöver inte, sa han, bara jag får känna dig och din kropp. Det kommer bli bra, var inte ledsen för det här. Det ordnar sig. Han kramade henne , pussade henne på munnen. -Du vet väl att jag älskar dig, precis som du är. Hon svarade med en hård kram och kyss:- Och jag älskar dig.
Prosa
av
Öknens Ros
Läst 290 gånger och applåderad av 10 personer Publicerad 2020-05-22 13:43
|
Nästa text
Föregående Öknens Ros
Senast publicerade
Ännu en dag Vägskäl Kvinnoförtryck Drömmar Falska ideal Bemötande Väntan Upptrampade stigar Se alla |