Världen är tom och torr och ointressant. Dess innehåll är som snickarens verktygslåda, en massiv låda i gammalt gjutjärn med gångjärn som gnisslar. Det finns ingenting uppfyllande i den annat än dess livegna självändamål; skruvmejslar och måttband och polygriper och skiftnycklar och bits och hammare och tänger. Det finns ingenting djupt och gudomligt däri. Allt är verktyg och allt har sin funktion. En sammansättning av hårdvara. Världen ligger där som en bruksanvisningarnas bruksanvisning som inte kräver någonting annat än rätt verktyg i lådan. Ekvationen är så simpel att den blir förödmjukande för en människa som försöker kalla sig komplex.

Okej. Hon är komplex, men bara om hon är dysfunktionell. För att tala med sociologen Zygmunt Bauman: "galenskapen är bara galenskap så länge den inte delas". Välbefinnande är inget annat än en omständighet där verktyget passar bruksanvisningen. De sociala lekarna legitimerar hennes existens. Hon lever genom dem. Ett medvetande existerar genom andras. Det är bara ensam hon kan vara vem hon vill. Bland många är kollektivet ett normramverk som flockinstinkten påbjuder de flesta av oss att efterfölja.

Vi söker identitet i objektivitet - mjukhet i hårdhet, värme i kyla - och försöker besjäla vår existens med all vår förvirrade abstraktionskraft. Vi polerar våra skiftnycklar, kompletterar våra bruksanvisningar, standardiserar fler verktyg, men utan en ny gud ekar ett stort hål tomt - att driva objektiviteten till sin spets alstrar inte ett nytt, befriat subjekt. Det gör verktygslådorna tyngre vartefter verktygen blir fler. Bruksanvisningarna detaljberikas till fullfjädrade lathundar. Vartefter våra verktygslådor blir tyngre måste våra kroppar bli starkare och det kräver nya verktyg i en annan verktygslåda.

Jag släppte mina verktygslådor någonstans mellan Stockholm och Nyköping. Där ligger de kvar och rostar. Det gör mig detsamma - min nya verktygslåda är inte tom; det är inte ens en verktygslåda utan mer av en penningslös läderpung. Allt som finns i den är en gammal bruksanvisning där allt är överstruket och med ett enda ord på titelsidan: Gud.

Världen är ointressant. Objektiv. Besjälad med ettor och nollor, former och mallar. Strass och oxiderad tungmetall, blänkande i solljuset, i händerna på kroppar vars tomma storstadsblickar glittrar av åtrå och förakt bakom becksvarta solgasögon som ska dölja alla tecken på cykler av inbilskhet som kallas verklighet.

Människor är egentligen intressanta: ömtåliga och av naturen dödsmärkta divider av drömmar och minnen, ett underskönt memento mori. Hon är egentligen vacker. Hennes avart, homo deus, det är hon som försöker sudda bort sig själv med tippex. Hon är halsstarrig och jobbig för att hon tror på människans skinn och plagg och inte hennes sinne. Det är hon som gör världen ointressant för att den propagerar med kemisk outtröttlighet det språng mot odödligheten som ska gottgöra för all gudsförtröstan hon (medvetet eller inte) skuldbelägger. Hon gör världen ointressant för att hon försöker tvätta bort fläckarna med samma skit som alla andra generationer före henne utan att förstå vad vi har försökt säga varandra i årtusenden.

Gud är svaret på alla frågor, oavsett om vi försöker göra oss själva till gudomligheter med hälsismens och framgångens paradigmer eller söka våra existentiella svar i gamla riter och skrifter eller populärlittersturens implicerade samtidskritik. Gud är svaret. Det ouppnåeliga gröna gräset på andra sidan som håller oss lugna och tillfreds och släcker vår hybris flammor och får oss att se på världen inte som någonting vi med nödvändighet måste förändra utan en plats på vilken vi lever. Gud är det sista svaret för att det är den tidlösa benämningen på allt vi vill bli och allt vi vill ha.

Det är hälsismens, ekonomismens, materialismens och vetenskapens outtalade slutstation, den yttersta målsättningen som, om den uttalas, tar luften ur varje strävan för att den pekar alldeles för tydligt på vad som egentligen driver oss: Gud är den av våra skapelser som manifesterar vår drift mot allsmäktighet, allvetande och maktfullkomlighet, i vilken vi kan ådagalägga vårt slutgiltiga mål, förkroppsliga det i någonting utanför oss själva och därigenom förlåta oss för de av naturen givna begär som kokar i vårt blod. Genom att projicera våra nedärvda svagheter i ett ouppnåeligt, abstrakt väsen högt över oss själva kan vi kanalisera eller stilla drifterna utifrån graden av rastlöshet som behärskar våra kroppar.