Nu är det så igen. 

Känslan av att vara ensam

är inte det värsta. 

Det är känslan av hopp. 

Den gör så ont, 

att någon har låtsats förstå. 

Sen har den givit upp. 

Det gör så ont, 

men jag har varit med

om det förr. 

Varför ger jag aldrig upp. 

Det gör sä jävla ont att hoppas. 

Men någon som har hoppats

har gett upp, 

om mig,

igen.