Mentala rosor är svåra när livet är inställt på obestämd tid och himlen känns osunt närvarande. Jag försöker ändå planera, skriva ner detaljerade anvisningar om den hjärtskärande tidsresan mot ingenting och postar efteråt beskrivningen till mig själv.
Det finns förhoppningar när det ligger ett handskrivet brev bland räkningar och reklam i postlådan. Det är någonting drömskt över att se sitt namn bokstaverat med bläck, känns som en soluppgång mitt i den nattsvartaste verklighet jag någonsin betraktat.
Jag sprättar kuvertet omsorgsfullt, vill inte göra onödiga repor, aldrig skada frimärket som är köpt för att vi ska nå varandra, minnas dagar och nätter i frihet. Kanske gråter jag när jag läser eller kanske skrattar jag och duschar utan att klä av mig.
_______