Döden är inte den som skrävlar mest,
men likväl är det en Persona non grata.
Vett och etikett har denne aldrig fått
kursa sig till, utan kommer oftast objuden.
StorEfraim som han kallades i bygda låg
på sitt yttersta. Han hade ådragit sig en
efterhängsen lunginflammation som inte
tycktes vilja släppa.


Just i denna stund hade en kall fläkt gått
genom rummet och alla närvarande trodde
stunden var inne och jaktmarkerna kallade.
För ett kort ögonblick satte sig skepnaden
ner på en stol och trodde arbetspasset var
fullbordat.


Men ini-jeda-reda-snabbt började det rycka
i StorEfraims vänstra ögonlock. Och
rätt va det var sprätte han opp ögat. Av
figuren på stol’n såg man inte röken.


- Än smetar ingen evigheten i syna på mig.
Nä, tvi tvale, fräste Stor-Efraim.