Men du är inte hud, bara ben
bara skelettet etsat med stjärnor
skulderbladens vingar och inga ögon
och jag saknar dig rakt igenom
som vinden mellan kotorna
som bjällrorna som slår och
slår och
rämnar
silverglöden i din bröstkorg
där hjärtat hade suttit
nu sågar de ner alla träden
utanför vårt hus
dröm sönder mig, minns
hur vi höll bark och sågspån
i våra utsträckta händer