Här uppe på taken har de byggt en väg. Bitvis liknar den snarast en berg- & dalbana. Högt över gamla stan går jag, men möter ingen trafik. Även direkta utblickar över staden saknas - ingen risk att falla ned. Så känns nästan som vilket vackert gångstråk somhelst; dock mer på plåt eller tegel än annars. Mitt i en sluttning står en väska av trä. Jag sätter mig tillfälligt och öppnar dess metallspännen. Plockar ut någon begagnad kartong, kanske skräp, och stoppar in mina reservkläder istället. Placerar träväskan i min ryggsäck - får bra precis plats bland resten.

Promenerar lätt glidande vidare åt bron till, där en trappa ned finns som jag också gick upp hit. Min syster jobbar därnere på någon skola. Försöker kolla om det är hon står på gården och sjunger med ungarna, men ser bara andra fröknar. Går upp längs taken nästa varv. Nu känns det mer som att verkligen åka i en berg- & dalbanas vagn. Det skramlar djupt och sugs uppåt. Allt ackompanjeras av en Beatles-låt! Spänningen är perfekt, under lagom kontrollerade former. Plötsligt förefaller det självklart att låten handlar om en sådan här stigning över taken.

Trots allt är läget hur lugnt somhelst. Solen gnistrar mellan molnen och inga stormbyar förekommer. Bara någon rultar omkring, som verkar vara missbrukare. Eller så är han en ensam byggarbetare? Jag ser till att hålla viss lucka. När vi passerar plåtsluttningen igen, ställer jag tillbaks träväskan på dess plats. Vad skulle jag kånka omkring ett extra emballage för?! Kanhända var det hans.

Det var bara att dra på

mig en grönskimrande regnjacka

och en särskild mustasch

så blev jag transporterad till

någon annans tillvaro

som man tydligen fick vara i

mer än att följa på skärm

mer än att blott beskåda

nästan på riktigt vara

denna den andre

om än inte inuti

individens tankevärld

så blev i varje fall

hans rörelser mina

och miljöerna som mannen

besökte till vardags

bensinmacken och

blomsterbutiken blev

en del av

min skepnad

ovan vid sånt

ty tekniken hade kommit

just såhär långt

att folk kunde leva

varandras liv

ja, som klippt och

skuret för virus-tider

att ägna sin

isolering åt?!

Här går en enslig stig av svart asfalt. Den leder omedelbart fram till det lilla huset. Behöver bara slingra sig en smula för att nå till baksidan. Cyklar dit eftersom jag har paket att dela ut. Upptäcker en märklig lucka i fasaden, längst ned mot marken. Var det trots allt så enkelt?! Inga andra inkast eller skyltar syns till. Så luckan måste vara det som gäller. I och för sig ovanligt anonymt - vem som bor där har jag ingen aning om. Nå, det viktigaste just nu är att paketet blir avlämnat. Om det kom ända fram får framtiden utvisa. Inga fönster finns heller att fråga någons ögon genom. Och inga bilar går på stigen tillbaka...

träffar plötsligt åter på

den skrattgladaste Sophie

från skoltiden, men nu

är hon visserligen ledsen,

arg och utbränd

på något vis, hursomhelst

helt samma tjej

som jag passar på att fråga

de tusen grejerna om

vilka vi är - som

jag aldrig gjorde då

och vi fortsätter samtalet

över telefon medan jag går

till någon servering inåt stan

ja, på den tiden fanns ingalunda

dessa mobila möjligheter

som nu hennes make tar

att blanda sig i

vårt samtal, med vad jag tror

först är ren svartsjuka

men visar sig vara

mer soliga glimtar av

intresse än så