Här är vi; de spruckna, spröda.
De nästan levande; druckna, döda.
Vi som får andas in det som ni andats ut
och som vet vad vi har först när det ska ta slut.
Vi som axlat er mantel, men ångrar vår roll
och vars mäktiga siffror blott gångras med noll.
Vi som vägrat stå bakom och trängs här bredvid
på sidan med själarna som dellikvid.

För ingenting räcker av det som vi gör.
Vår flit och vårt slit har vi ingenting för,
ty allt vi förmår, det blir aldrig så stort
att det uppväger det som vi inte fick gjort.
Så varje steg framåt gör blott vägen längre;
vår skuld bara växer och världen blir trängre.
Men försöka – det kan vi! Och tänka som så:
att en krona av törnen, är en krona ändå!