Livet och döden.
Grådasket oktobermorgonen.
Ljuslågan.
Dammet och skräpet.
Kaffekoppen soffhörnet filten. Sorteringshögarna.
Andetaget andetaget.
Planerna för dagen veckan året livet.
Nu. Tillbaka till nu.
Vinterdäcken. Handlarlistan. Medicinen. Tillbaka till nu.
Inredningsdrömmarna. Arbetsdrömmarna.
Upplevelsedrömmarna.
Åter till nu.
Skärmen ropar på mig.
Disken ropar på mig.
Att göra listan ropar på mig.
Just nu händer inget av det som mina tankar målar upp så levande för mitt inre. Jag uppmärksammar tankarnas film. Är uppmärksamheten en del av mina tankar? Jag har en del av mig som ser på den delen av mig som tänker. Uppmärksamheten noterar men värderar just nu inte tankeverksamheten. Mer nyfiket upphetsad över sin självmedvetenhet. Finns det ännu ett vittne i mig som ser uppmärksamheten registrera vad tankarna gör? Nu ber jag vittnet styra uppmärksamhetens fokus till rumtiden här och nu.
I denna stund ser jag rummet och utsikten från rummet. Utanför fönstret ser jag gulbrunrödgröna löv på träden som rister i vinden. Jag ser ett dagis spela boll på planen. Jag ser ungdomar gå förbi parken. Hustak, paraboler, skorstenar men ingen rök. Jag ser dammet på möblerna i rummet. Jag ser högar av saker som är in transit. Jag ser böcker, lp-skivor, musikinstrument, pyssel, spel, lego och skärmar. Tänker att skärmarna tar tid från allt det andra.
I denna stund hör jag bilar, flygplan, barn på lekplatsen.
I denna stund känner jag smaken av kaffe, kylan i nästippen, mjukheten av filten över mina ben. Jag märker att andningen är lugn, att kroppen är avslappnad och utan smärta. Och nu i denna stillhet får jag tag på vad för känsla som finns där inne eller ute i mitt medvetande. Känslan påminner om en klang. Den är som en vibration. Det är en glädje men orden räcker inte för att beskriva den. Tillfredsställelse, tillvänd livet, nyfiken och orädd för vad som ska komma, trygg, lycklig, tacksam.