Ljudet av ett godståg smäller förbi
på rälsen,
vant vid hästar och rallarrosor,
hemvant på banvallar
och rangerbangårdar,
i den fräna lukten
ur långa, tunga inbromsningar,
i insaktandets sista skärande skrik

Ljudet av blåsten
i tallar och granar
utanför sovrumsfönstret,
vant vid sånt som sticker upp;
hus, gestalter, staket, banvallar,
tågsätt,
the country doctor who rambles

Ljudet av dödas röster
i den privata sfären,
vant vid ansikten, blickar:
Dellaree †1992, Kjellström †1995,
Judy †2009, Runell †2017

Ljudet av droppet
i Annas sorkfebersjukrum
på Sunderby lasarett 2016,
som jag vant spelade in,
amplifierade 800%
och införlivade i en komposition
dedicerad till Stuart Riddle i Dorset,
van vid det mesta

Ljudet av askan som faller
genom en av Sune Karlssons dikter
från 1980-talet,
vant vid ett stilla dalande
genom tidsutdräkterna

men dagarna letar i samförstånd
efter något som aldrig formulerats,
konstruerats, validerats;
tankens glimrande spjut
genom Peter Nilsons ark,
genom det okändas obemannade
ytterlighet;
taktlöshetens osymmetriska dissonans
i otänkthetens ojämförlighet,
ovan bortom det vanliga, van
vid vanföreställningar

Klockan är kvart över nio
och huset står stilla
runt min vidöppna perception

Stillaliggande
sveper jag nerför tidsförloppets
norrländska vårflod

Vanmäktig drejar jag flödet av liv
som väller
genom kroppens overklighet
till en oformlig konstverklighet
som kallas NU