Jag var som vanligt komplett idiotförklarad av dessa människor som hade betraktat mig på ett godtyckligt och förnedrande sätt så länge som jag kunde minnas. När min mun började spruta av sanningar för det fanns ingen annan fast mark att stå på, och det fanns inget annat ljus att läkas av, så blev det ett vidunderligt liv, och jag klassades naturligtvis direkt som psykiskt sjuk samt att jag absolut borde uppsöka professionell hjälp på akutpsyk och att jag minsann skulle lära mig att hålla käft tills jag visste vad jag pratade om, för annars så skulle det skrivas på papper om tvångsvård! Förträngningssamhällets massiva livslögn gör mig svårt illamående och jag kräks en hel natt när min sjuka familj kör knivar genom mig för att skrämma mig till tystnad. Den äckligt beskäftige doktorn på avdelning kaos ger ger mig så mycket antipsykotiskt att det inte handlar om något annat än kemisk lobotomi, en extrem förödmjukelse och djupaste kränkning. Min verklighet flyter omkring i förvirring och jag kan inte känna några känslor. Mina demoner, mina hallucinationer, hånskrattar åt mig och jag börjar göra upp planer för att göra slut på mig själv. Sjuksköterskan, hon med den seende och varma blicken har mig i en ömsint intensivvård en timme och det värsta helvetet tar en paus. Min så kallade familj tiger och gottar sig i sin egen förträffliga psykiska friskhet.
Livet är så banalt och grymt på samma gång och vi är några patienter som har börjat sitta tillsammans och prata om hur vi mår. Två av dem storgråter nästan hela tiden, och solen går upp och solen går ned och doktorns ögon är kalla och väldigt självgott myndigt förmanande.
Min ångest är en tsunami och den lugnande ataraxen är som sockerpiller och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är många av de till synes friska, korrekta och respekterade människorna som är de mest destruktiva, de sjukaste och mest egotrippade. Avdelningen är fylld med en sorglig stank av döda drömmar. Kadaver av krossat hopp och förintad självkänsla ligger och ruttnar i sina sängar. Hela sjukhuset är en väntsal på ett tåg med destination döden. I en dimma av psykofarmaka har jag börjat att vandra i korridoren som inte leder någon vart. Klockan aldrig så får jag träffa en psykolog, en ung kvinna med en manipulerande jargong, helt utan förmåga till inlevelse, empati och självständigt tänk. Jag känner inte av några känslor i rummet hasplar hon ur sig. Jag svarar henne att jag går på en väldigt hög
dos antipsykotiskt med konsekvens att mina känslor är helt avstängda och sen kräks jag häftigt i hennes papperskorg medan hon stirrar på mig vettskrämd med en tolvårings blick. Senare samma dag så slår jag ned en manlig skötare i trettiofemårsåldern. Jag hinner dunka på fanskapet med några fina smällar med resultatet knäckt näsben och tre utslagna tänder. Jag säger till honom att jag vet vart han bor och att han bör sluta upp med att vara så djävla cynisk och självgod. Sen får jag ligga i spännbälte de kommande 3 dygnen med ännu mer riktigt tung psykofarmaka, men det var det sannerligen värt. Jag vaknar en morgon av att en för mig ny doktor talar till mig. Han deklarerar resolut att det är beslutat att jag
ska tvångsvårdas i minst ett halvår till. Hans kalla fiskögon försöker att dölja ett alldeles okontrollerbart kaos, en skenande skräck och längtan efter få gråta ut i mammas famn. Jag ser att han ser att jag ser och jag tar hans hand och stryker den ömsint medan jag sjunger vi går över daggstänkta berg. Han står som en mycket förvirrad staty några sekunder men sen blixtrar det till i hans ögon av vrede som är grundat av ett mycket dåligt samvete. Han ställer mig på en depotmedicin av antipsykotiskt och jag minns ingenting av de följande fyra månaderna förutom att jag försökte ta livet av mig vid tre tillfällen. Nyss så var en ängel till sjuksköterska hos mig på mitt rum. Ur hennes varma ögon strömmar ett himmelskt ljus av kärlek och sanning.