Nu vilar vintern i ålderdom
sin årliga sommardvala
och häggen snöar sin vita blom
och anlänt har fjolårets svala.
Men snart går livet från vårens ljus
till höstens hämnd över markens grus
med storm över klipporna kala.

 Nu njuter vintern sitt otium
från halvårets frostiga möda
och våren lämnar sitt ljumma rum
för sommarens värme och gröda.
Nu öppnar ängen sin blomsterfamn,
men hösten mullrar i mörknad hamn
och hotar att allting föröda.

Så lätt går livet en junidag,
att jag det tunga förglömmer,
när allting växer till Guds behag
och vintern slumrar och drömmer.
Att våren torkar i trädens sav
tills hösten murknar i markens grav,
jag djupt i mitt hjärta gömmer.

Betänk, min själ, du är del av allt
som finns i Guds fukt och fägring,
i sommarns sötma, i vinterns salt,
i höststorm, i vårens hägring!
Du vila får efter årens kvalm
och sjunger salig din junipsalm
i evighetens belägring.