De plastiska orden, upprepningarna och tiden arbetar på sitt vis. Du gör försök i någon innanblivandets tradition och försöker ta hjälp av tankens kummel, och ser ett landskap av minnesattribut i första person. Men det grå vädret är över oss nu och döljer bron mellan då och sedan. Nyheterna kommer med dagliga lågtryck. Så du tar upp Faidon och blir otålig över det inledande pratet men stannar upp vid vännernas frågor om dikterna han just börjat skriva där i fängelset. Vi skriver dikter i övergångsfaser, läste du någonstans för år sedan och för att vi inte är rädda när vi drömmer.

Det ligger en objektivadapter till vänster och “Det var före radiomasternas tid”. Generationer senare sitter du själv bland dem utan lots.
- Vad är det du ser?
- En scen vid apoteket 1955, en vertikal halvmask som skiss, blanka blanketter, tomma.
- Tomma?
- Anteckningar i marginalen för att komma ihåg. Det är en helmask de bär i apoteksscenen. Mask med filteraggregat.
- En del av det moderna livet?
- Menar du nuet?
- Det och pandemisamhället.
- Var är häftklamrarna?
- Vilken storlek ?
- 26/6.
- Ingen medveten lögn där. De passar.
- Jag märkte inget i frågan.
- Det säger du varje gång.
- Hör du mistluren?
- Svagt, tjocka på väg in, då blir det öde här.
- ...och tyst.
- Ja, tyst.
- Jag går av mitt skift snart, har bara att fylla i journalen med dagens händelse.
- Är den nya kikaren bra?
- Jo, efter jag ställt in den för mina ögon, det blir annorlunda efter nästa skift.
- Har det kommit några telegram?
- Se efter själv.
- Märkligt här är ett krypterat, har du kodboken för veckan?
- Inlåst.
- Jaha, den vanliga utslitna ursäkten.
- Här är nycklarna.
- Oj, det står … det är nog fel kodbok. Har du förra veckans?
- Hur kan man vara förberedd på att livet är poetiskt?

Minnet, minnesbildernas mångskiktigheter löstes upp och blev en intensiv insikt. De klarblå dagarna avlöstes av en med en halvmåne på.