En avbild som brinner utanför prästgården.

Prästen själv i egen hög person står där med facklan och ser upp mot sin brinnande frälsare

Tårarna som ljudlöst droppar ner på det gröna mörka gräset

I skymningens härligt mörka ljus

Den sköna brisen och dem sköna minnena från denna hoppets falskhets plats

Får prästen att skamset gömma ansiktet

Från dem spöken som skrattar så tyst

med välkända ansikten och Guds döva ton