Jag beskådar världen och ser en beskäftig, sjukt besatt optimism som ljuger för sig själv och i det långa loppet utarmar livet. En komplett hysterisk positivism som söver all äkta glädje och sanning. Mamma ringde och jiddrade obegripligheter med sitt nästan outhärdliga och patetiska ego. I en metafysisk verklighet inom varje människa pågår kampen mellan det mänskliga och det omänskliga. Samhällets maskin vill stänga ned våra själar och göra oss till lydiga och lyckliga konsumenter. Gravstenarna på kyrkogården talar sitt entydiga och tveklösa språk: döden existerar och ingen människa kommer undan med livet i behåll. Det finns ingen annan väg än sanningen, alla andra lösningar och strategier leder käpprätt åt helvete. Den kärlekslösa attityden är en sömn som är cancerogen och katastrofbringande. Naturen ger oss örfilar i form av pandemin för att vi ska vakna upp ur vår svulstigt bekväma och lyxigt euforiska dröm. Planeten vill absolut inte ha oss kvar här. Jag vaknade upp i förmiddags med en stark känsla av att någon eller några i en dröm inte ville någonting annat än att döda mitt jag, få mig att ge upp mina drömmar, mitt hopp och min kreativitet. Men krigsveteran som jag är i psykbranschen, ärrad och luttrad så in i helvete, så vägrar jag att ge upp. Mina ögon lyser som två solar av en kärlek som har legat i skyttegravarna i decennier under konstant granateld av en självgott sliskig och tigande cynisk likgiltighet. En flock underbara ungar här i stadsparken gick förbi mig där jag sitter på en parkbänk. Blickar utbyttes och leenden. Dessa härliga prinsar och prinsessor känner till den heliga kunskapen om hur det riktiga och sanna livet ska levas. Jag skäms inte längre för den jag är, och jag bär inte mina bördor allena som på den tiden då mitt hjärta var gjort av sten.