Att
bli som
förälskad i någon
är ofta både spännande,
intressant och är som upphov
till ett långvarigt rus. Ibland varar
det en hel dag, vecka eller kanske månad.
Stundom i flera år. Men ibland rinner
sanden i timglaset ut, om det är ett
äkta timglas, hamnar den i den
nedre änden till slut. Att bli
som uppslukad av en idé
fungerar ungefär som
likadant. Det är
som en sorts
förälskelse
'den drabbade'
kan vilja ge 'allt'
för. Extra dramatiskt
är det förstås om den berusade
dör vanskligt och ändå som romantiskt.
Gärna med solens första eller sista strålar
i bakgrunden. Eller kanske en sådan där väl
mullrande regnpiskad natt, med blixtar då
och då korsar himlen. Dramatiskt som
tusan skall det vara, eller i en sorts
tyst vila där det enda ljudet är en
klockas ödesdigra slag. Avbrott
består förstås av någonting
alarmerande, utöver den
döendes sista suckar
i tystnaden och
spänningen
känns där
att som
ta på.