Jag älskar verkligen den här världen...
Mänskligheten - en kastspya
Det Han tänker inte på er längre; inte som individer, inte som människor, inte ens som vedervärdiga världsmedborgare. Ni späker omgivningen med odörer av konferensskvaller och börsindexstinkande blåsjobb; kväljande och störande stickande på en och samma gång. Men ni finns inte; ”ni” har blivit ”Det”, inte ens ”den”. Ett och samma mässande masstillverkat träsk, ett tvåbent Olustiga Huset av utslätat spegelglas, ett lindrigt andande pulsslag med Prada-gravyr i gommen.
En gryning och en skymning i ett och samma flåsande: Det tar för sig och sminkar den skugglagda träcken attraktiv; med löften om en liggplats på mittuppslaget och en delad cigarett med Hen Som Bestämmer. Inget nytt under den förbannade sol som skäms över sin egen existens så mycket att den gömmer sig under svarta hål av marknadsföring.
Skrovliga tankar viftas bort av Det, detta Det som bär en smord verbal skrud, len som en barnstjärt. Han följer PR-tricken på avstånd, aktar sig för att smittas av den förnäma förnedring som är Dets bruna betesmark. Han beskådar den uppgjorda, förvanskade fighten under det att ingenting sker; stagnation, devalvering, förhalande – allt upphöjt till förgylld mundiarré.
Prosa
av
Judas Ekholm
Läst 338 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2020-06-01 13:20
|
Nästa text
Föregående Judas Ekholm |